Aftonbladet – 8 november 1848, sida 1

manerligare fram, såsom ock sjelfva vicekonungen i sista tiden gick mycket mildare tillväga.n Mildare tillväga? Jo visstl ropade den gamle i det han stötte glaset med bäftighet i bordet. Hvilken skymf har han ej nyss bevisat mig, hofmåleren, Jose Ribera, mig, som återgifvit konsten sin ära i Neapel, och jag tänker jag skryter ej, om jag påstår mig hafva bragt den till en ovanlig böjd? Hvad? — är jag icke bannlyst ifrån hofvet? Och för hvars skull har man bannlyst mig? För denna smilaren, denna Zampieri, den lilla Dominichino — Corpo di Baccho! Tio sådana stoppar jag i säcken, jag, Jose Ribera, kallad el Espagnol. Hvad har han då alstrat, den galgfogeln? Han kan gå för knäfveln med sin heliga Hieronymi kommunion, som han har stulit ifrån Agostino Carracci. I sanning, en originalmölning betalar man också med 30 scudi! — Blott en svälting nöjer sig med så litet. Är han derföre mästare i konsten, emedan påfven Gregorius V varit hans fadder!, Ni kan väl ej neka, att hans målning är full af skönhet, och den behogligaste teckning, och den mest fulländade kolorit,, invände dottren. Men intet stort fins deri. Sapperment, inte frappant skakande ; intet som nedstörtar åskådaren, och sedan upplyfter honomn, ropade Ribera häftigt, i det han stötte med svärdet i marken. Se bara på hörnmålningen i kupolen i Capella del Tesoro, och sägen mig sedan om den icke har en småaktig och förvirrad karaktär. Om hans hufvuden vill jag icke alls tala. Det ligger i dessa ansigten en rädsla, som utplånar till och med deras annars så cgna äckhet. Han måtte ha sett just så ut, då Lorrenzio med de andra gick löst påihonom,