Aftonbladet – 8 november 1848, sida 1

så kallade Lacryme Christi, hvilket växer vid Vesuvii fot, var detta blott en tillflyktsort för den mera bemedlade folkklassen. Då den flyttbara teatern, såväl som handgemänget på amfiteatern, nästan dragit gästerra mangrant till sig, så befunno sig blott två personer vid det stora bordet midt i butiken. Den eba var en stor, starkt bygd man, efter den tidens bruk klädd i en med galoner utsirad sammetsrock, Han hade en batt med röd nedhängande plym på hufvudet, och en prydligt arbetad värja med silfverfäste vid sidan. Mannens breda ansigte bar stämpeln af en sjelfkänsla, som man också kunde taga för högmod, och de starkt markeräde dragen vittnade om bestämdhet i karakteren. Det mörka, lockiga håret, som redan var bemängdt med, grätt, bevisade att mannen redar var kommen i andra hälften af sin lefnadsålder, ehuru den rödletta ansigtsfärgen gäf honom ett yngre utseende. Vid fremlingens sida befann sig en skön brunett vid nitton år: Hennes ansigte var af en högst regelbunden karakter, isynnerhet hennes ögon bland de eldigaste man någonsin sett, samt totaluttrycket af hennes drag älskligt. Flickan smuttade då och då ur et litet glas, hvilket hennes ledsagare understundom påfyllde ur en långhalsig flaska, då han sjelf med synbart välbehsg urtömt en full pokal af den ädla drufsaften; då och då kastade han en förstulen blick åt ett aflägset hörn af boden, der en välväxt yngling, insvept i en vid, brun tabarra och med nedslokad hatt, äfvenledes satt vid sin foglietta Lacryme Christi. Den förutnämnda masken hade nyss inträdt i löfsalen, då den med en sats sprang till bordet, der mannen och flickan suto, och med en komisk pathos utropade han, och nu dekla