Aftonbladet – 7 november 1848, sida 2

köna och smyckade barm, den Högstes rosensård fäller månget vissnadt blad som ersatts med constgjorda. Men hon kände af instinkt, den stackars landtflickan, att i verlden gäller blott hvad som glänser i ögonen, och der finns intet med så litet värde som de skatter man bär inombords. Den ena dansen började och slutade efter den andra. Granna och artiga herrar hemtade och återförde granna och leende, unga damer, men ingen hemtade Karin. En och annan kastade blott en förvånad och nyfiken blick på flickan vid dörren. — Ändtligen kom en halfväxt gosse, blyg och tafatt, med en prägel af bodbetjent på hela sin varelse. Han smög med sneglande blickar under en väldig lugg fram till Karin och mumlade något, i det ban sträckte ut en gigantisk band. Nu skulle hon då åtminstone få dansa, och kanske skulle det skingra de moln, som lägrat sig öfver hennes drömda fröjd. Hon tågade åstad ut iden stora salen genom flockar af pratande och glada menniskor. Långt ned vid andra dörren, der skulle fältet bli för hennes debut i dans; men ack! hon märkte snart att det blott blef ett fält för förödmjukelsen. — Det gick alldeles tvärt emot hvad det skulle. Det trasslade sig för den stackars Karin. Hon blef halft snäst af sin kavaljer, som, nästan i förtviflan, icke sjelf var så säker på sin sak. Modfälld, full af blygsel och oro, gjorde hon i sin förlägenbet bock på bock, för att reparera de föregående. När dansen var slut och Karin hamna på sin förra plats önskade hon-sig långt ifrår