Aftonbladet – 7 november 1848, sida 1

o . SMÅSAKER) AF N. ij Hennes åhörare blef nästan slagen af denn: sanning, så rakt kastad midt i ansigtet på ho. nom, och såg upp för aw utforska om icke han missräknat sig på mamsell Hultgren; men uttrycket i denna fysionomi lugnade honom och han återtog: Det är själens skatter som gör adeln och rikedomen; jag ser derpå ett bevis här; och löjtnanten beslöt ått experimentera med en blick af den åldra hetaste sorten. Men Karin såg helt förvånad på honom och frågade förskräckt : ij Jag tror löjtnanten mår illa? Han ser ul som han skulle dö; — men se nu börjar det igenn, afbröt hon lifligt och pekade mot ridåen, som gick upp för Stockholm, Westerås och Upsalar. Så roligt hade aldrig Karin haft. Hon slog tillsammans sina händer, bon kunde kikna af skratt, och vände sig ofta till löjtnanten med ett: ,Gud, hvad det är roligtl — Nej de ä för galnal — )Jag har väl aldrig hört mäken!) och dylika utrop, som dock aldrig voro på sin rätta plats, efter författarens mening. Löjtnanten skrattadmed, och eggade upp den yra flickan med sina infall. Moster Lotta var orolig och längtade till slutet af deita nöje. Väl hade hennes skyddling omåttligt roligt; men alla andra hade också roligt, och det såg nog moster Loita, och visste att det inte stod rätt till. Spektaklet var slut och alla rusade ut derifrån. Vid logedörren, då prostinnan och hennes anhöriga skulle gå, stodo de båda unga herrarne och väntade artigt. Kommissarien bjöd sin svägerska armen, den fina berrn i gula handskarna bockade sig djupt för fru Christina och räckte fram sin arm, och löjtnanten bad att få beledsaga Karin. Omedveten af det ovanliga i kostym och fasoner, skrattade och ) Se A, B. Ja 252, 255, 257 och 258.