Aftonbladet – 7 november 1848, sida 1

SS UN XV BK. VW VM Ä Ä MH — nn Framför henne stod ett ungt fruntimmer med armen stödd på kanten af en soffa, mot hvars höga ryggstöd en gammal herre med ordnar lutade sin bräckliga lekamen. Ett svall af tjockt, ljusblått siden flöt net från hennes höfter, och var helt och hållet beiäckt med rika garneringar af breda blonder. Det smala lifvet doldes till, hälften af en mjuk krepsjal. Från den bländande hvita halsen, och derurida armarna, blixtrade juveler, hvilkas glans besvas rades af lika strålar från en krans i de Jjusa lockarria, Hon hviftade med en stor solfjeder och kastade med ett stolt leende sitt hufvud illbaka, i det hon besvarade några ord af några : inga herrar framför sig. Hvad nöje kan grefven ha af eit sådant ipptåg ?, sade hon likgiltigt, i det samma Ka: in iden hon kallade grefven igenkände sin roiga löjtnant. Han gjorde en bugning för den ståtliga unga damen och ville skynda fram till Karin. Men den gamla herrn i soffan lade in hand sakta på hans arm och sade hviskande ned en oförskämd och högdragen blick På den rma landiflickan: — pl faut choisir temps et ersonne meåme pour ses raillerieso — han full jordade meningen med ett betydelsefullt ögonast på det unga fruntimret framför sig. Den illtalade böjde på hufvudet och svängde sig m, till Karins icke ringa förvåning. Hon, som edan tagit på sig ett välkomnande: leende, unde ej förstå att han icke igenkänt henne; nen hon skulle väl ännu mer förvånas. En img flieka i hvit klädning skyndade lätt förbi tenne; hon såg upp. och utropade: Carolinay ors hvad det var roligtatt råka dig,, Många ände sig om vid det högljudda anropet, och len tilltalade ville vända ;sig bort, men Karin og fast i hennes klädning och räckte ut sin rand efter hennes, Med en bestämd och trumen min, med rodnad på kinden och en kall andtryckning helsade den brydda vännen på en stackars Karin, som förlägen yttrade nåra vänliga ord och lät den vänskapliga Caz