Aftonbladet – 7 november 1848, sida 1

dinen, ropade hon på Kaiin, som var så lyck. lig, fast snörlifvetförorsakade henne ett tvång hvarvid hon ej var vand. Der invid spegelr stod fru Christina, i alldeles ny svart klädning och wössa med hvita band. De skarpa vecker på bennes shawl:bevisade att den var på fö första gången. Hon höll på att knyta en hvi balsduk på sin man, som i känslan af sin ovanligt eleganta utstyrsel satt stel som en bildstod och sneglade åt sidorna utan att röra bufvyndet. Karin kastade ännu en blick i spegeln. Den hvita klädningen stack af mot de röda armarna, och kinderna, till hvilka bloden jagats af snörlifyet, glödde som ett par pioner, En liten högröd långshawl af flor, de stora öronringarna och det frodiga guldhjertat midt på hennes bröst, der tillika den gyldene lyran blänkte: allt var så grannt att Karin bäfvade tillbaka för sin egen bild. nGud låte mig inte vara för mycket utstyrd, kära mosterp, sade flickan ängslig. Var inte rädd för det mitt barn,, svarade prostinnan, men rält fin är du, det är. visst.n Och det är ingen nöd med någon af ossp, ifyllde fru Christina. Och detsamma tänkte hon, ända till dörren af danssalen, men innanför den undergick denna tane någon förändring. Alldeles tillintetgjord vid anblicken af så mycken lyx, neddignade Karin vid dörren, och moster Lotta. och fru Christina satte sig tyst och andäktigt vid hennes sida. Prostinnan hade dock förr varit i samma förhållande och vände sig derför med tyst samspråk till en annan gammal fru bredvid sig. En gråhårig herre, med redliga drag, skakade hand med kommissarien, och fru Christina vände sig till sin dotter. Ser du, der är Carolinas far, nu har du väl henne här i rappet; hvad det skall bli en fröjd.n Men ingen Carolina syntes till och Karin hade fullt göra att betrakta allt detta granna hvimmel,