Aftonbladet – 7 november 1848, sida 1

pratade den glada flickan och misstänkte e ett ögonblick glädjen hos sin kavaljer. Det är bal i morgon, och jag tar för afgjordt att jag der får se mamsell Hultgren. Ja, det kan väl hända, om pappa vill så — och det vill han nog — ty vi ha rest hit till staden: endast för att jag skulle få roa mig; och får jag alltid så roligt som nu i qväll, så bar jag då riktigt haft det fullt ut som jag tänkte., Om jag kunde tillskrifva mig någon del i detta nöje, så vore jag mer än lycklig. Kan löjtnanten bli lycklig med så litets, sade Karin med ett godtroget uttryck, så kan löjtnanten glädja sig åt att jag haft halfva nöjet af honom.n Om ni visste hur glad dessa ord göra migp, svarade hennes kavaljer, yoch ännu gladare skulle jag bli om jag visste att jag i morgon finge en dans med mamsell Hualtgren.p ,Ja, det skall löjtnanten få så många han vill; jag är så glad jag får dansa, om det vore med aldrig den. Det föga smickrande i detta svar lockade ännu ett leende på löjtnantens läppar; men han svarade med nedstämd ton: — Det är således inte för min egen skull som det gör er glädje, utan endast för dansen. Herre Gud jo, blif intet ledsen för det. — Jag menade inte på det viset, — Det är nog roligt att dansa med löjtnanten, som är så rolg för andra, och har så roligt sjelf af ingenling. Del är sådant det kan vara i en småstadp, fortsatte den fina herrn, som ledsagade fru Christina, — Jag förmodar att min nådiga varit utomlands och der sett hvad en bal vill säga; bär ha vi klent begrepp derom i Sverige.a Nej Gud bevars) — sade frun med medlidande för hans enfald — jag har aldrig varit längre än här i staden och inte på någon bal här en gång., nJag förmodar dock att den som ännu är så