Aftonbladet – 6 november 1848, sida 3

(Införes på begäran.) OM PENSIONS-INRÄTTNINGEN FÖR SVENSKA LÄKARE, DERAS ENKOR OCH BARN. En landsorts-läkare har i tidningen Tiden M 251, den 28 Oktober, de!s beskärmat sig öfver den skrapa,, som i årsberättelsen om Svenska Likaresällskapets arbeten skall vara riktad mot alla läkare, hvilka icke iogått som deltagare i ofvannämnde pensiorsinrättning,. dels sökt att kasta skugga på hela företaget, och, så vidt han kunnat, motarbeta det.. I förra hänseendet, eller hvad den s. k. skrapan beträffar. tillkommer det mig ensam att svara, emedan jag är författare tili nämnde årsberättelse; hvad åter det tvetydiga försöket att motverka ce:ler skada pensionsinrättningen angår, sålärer dess direktion om få dagar komma att afgifva en berättelse, hvilken, bättre än jag här skulle kunnä, skall upylysa kassans ställning och utsigter för framtiden. Så oväntadt det var att se en läkare uppträda tadlande emot ett företag, som afser att svenska läkare, genom en ringa, årligen afsatt sparpenDiog, i någon mån måste kunna betrygga sin och de sinas framtida utkomst, så måste man dock i ett afseende hälla honom räkning derför, nemligenr emedan derigenom vederbörandes uppmärksamhet ytterligare fästes vid denna vigtiga angelägenhet. Gå vi nu till corpus delicti, årsberättelsen. och tillse huru den förmenta skrapan lyder, så inskränker den sig till följande ord: Ju mindre svenska läkare hittills synas uppfattat vigten af den pensionsstiftelse för svenska läkare, deras enkor och barn, som för några äårsedan grundlades, desto mera hugnande är det att få anmäla, att afl. 2assessoren Carlander till nämnde pensionsfond testamenterat 2000 rdr bko samt afl. prof. Gistrens arfvingar 50 dukater. Detta är bvsd landsortsläkaren kallar skrapan: ty något vidare yttras icke om denna stiftelse. Jag hemställer blow till en och hvar om benämningen är förtjent. Mig synes, att man svårligen med lenare hand kan vidröra en sjuk och ömtålig ledamot. Hvad som medanföre i samma årsberättelse talas om ,målsmäns tröghet och liknöjdhet och fäders försumlighet att under lifstiden göra något för betryggande af efterle:vandes framtid kunde väl till en del med skäl äfven lämpas till pensionskassen, men säges dock her med hänseende Vill en annan stiftelse, nvemligen den Schaumkelska fonden till understöd för behöfvande enkor och barn efter läkare. Att landsorisläkaren hopblandat båda, är icke mitt fel; men ett sådant sammanblandande är bonom desto mindre förlåtligt, som han sjelf synes intressera sig för en sådan nödbjelpsfond (om jag så får kella den), som den Schaumkelska, och han således snarare hade bort instimma i det tadel, som egnas vederbörande familjfäder för deras försumlighet att afligga åtminstone en aldrig så liten skärf, sparad under den mest verksamma tiden af deras praktiska bana, för behöfvande efterkommandes Understöd. Jag vill dock icke tvista med landsortsläkaren om hans sätt att läsa och förstå. Jag vill, än mer, uppriktigt bekänna, att jag tänker lika om dem som kunna, men ej vilja, eller af liknöjdhet försumna att ingå i läkarnes pensionskassa, som jag i allmänhet tänker om dem, hvilka ej aktat nödigt att spara något för framtiden. Nyttan af dylika kassor trodde jag, och tror, ej hehöfva för någon man med erfarenhet bevisas. Läkaresällskapets pensionskassa är ej den första. Hos oss och annorstädes finnas och ha länge funnits dylika, t. ex. armåens och civilstatens pensionskassa, sparbanker, ränteförsäkringsanstalter m. fl., och knappt finnes någon embetsmannakår, något skrå, som icke har sin kassa, till och med gesällerna ha sin låda. Hvarföre skulle ej samma sak kunna lyckas, och på samma sätt gagna läkarekåren, om den mera mangrannt deri deltoge? Ait de, som icke kunna ingå i inrättningen, icke göra det, derom skall jzg ej heller tvista med landsortsläkaren; men gör mig förvissad, att densamme ej skall taga illa vid sig för min förfärliga, officiella och publika skrapa, som ej träffar dem. Men svefiska läkarekåren består af mer än 400 ledamöter, hvaraf blott en femtedel anmält sig; men af de öfriga fyra femtedelarne måtte väl pluraliteten, ufider sin verksamma tid, åtminstone bärga sig, som men säger. Dessa böra väl åtminstone kunna aflägga 20, 40 eller 80 rdr årligen till en pensionskassa, såväl som för en StockholmseFer Köpenhamnsresa, för ett kalas eller annat nöje. Men härigenom skulle grävdläggas en stiftelse, som ej blott gåfve läkaren sjelf på ålderdömen och för hans återstående lifstid något understöd, men ock åt enka och barn en efter insatsen afpassad hederlig pension; hvarjemte man så anstaltat, tvärtemot hvad landsortsläkaren förmenar, att i sammanhang med pensiorskassan en så kallad nödhjelpsfond till understöd för nödställde bildas, så att verkligen de, som oga mera, sålunda äfven bidraga till de obemedlades hjelp. Men landsortsläksren känner hvarken reglemente eller revisionsberättelser; hvarom mera redanföre. Det är visserligen att gå direktionen i förväg, men kan ingen skada göra, att omtala det pensionerna, som börja utbetalas år 1850. från den 45 Moj räknadt, blifvit vid delegar-. nes i år hållna allmänna sammanträde stadfåstade till 300, 450 och 75 rdr bko, motsvarande insatsen af 80, 40 och 20 rdr årligen. De hafva icke heller förr enligt reglementet kunnat bestämmas, Men nu tycker landsertsläkaren, att det är orätt att de, som insatt mest, utbekomma mest. Jag ber om förlåtelse att jag är af motsatt mening, eller att hvar och en: måtte få pension i förhållande till sin insats. En hvar delegare fordrar väl också med rätta samma vinst, lika, hög procent på sina insatta penningar. Eller hvilken, menar väl landsortsläkaren, skulle vilja ingå uti inrättningens högre klasser med större insättningar, om afkastningen vore störst i den lägsta klassen med minsta insättningen; om man, för att bruka ett åskådligt exempel, i första klassen med 80 rdrs insats blott finge beräkna 4 procent; andra klassen med 40 rdrs insatts, 3 proc., och tredje klassen med 20 rdrs insatts, proc. . Jag kan ej förmoda, att landso-tsläkaren hyllar kommunistiska åsigter; att han vill, att fattiga och rika skola lemnaifrån sig allt byad de ega till er gemensam kassa, den ena 20, den andra 40,.den tredje 80 rdr, 0. 8. V., för att sedan derur Vid utdelningen alla -utbekomma lika andelar. Vore det så, bade han gjort bäst, han ocksä; att följa Erik Janson, till det nya paradis, han i Amerika beredt sina trogna lärjungar. Det är mer än törvånande att se, med hvilken lättsinnighet och sjelfklothet landsortsläkaren resonnerar öfver inrättnibgens organisation, och uppgör kalkyler, då han sä litet känner den sak, hvsrom han talar, att han beräknar, att insättaren ej kan bekomma 3 proc. på sina insätta penningar i utdelning. Inser då landsortsläka:en icke, att rentorne af en fond om 30,000 eiler 400,000 rdr bko skola gifva mer än 5 procent åt några pecsionstagare i sender? Eller menar kan, att alla delegare skola alltid uppbära nension? Anser han de då