Aftonbladet – 6 november 1848, sida 3

missionshandlande för hrr skeppsredares i Calmar räkning uppköpte. Jag blef förtjust häröfver och trodde mig, som af hjertat älskade både fäderneorten och handeln, kommen i ett nytt Canaans land. Att välmågan här skulle vara allmän, ansäg jag gifvet, då tillförseln var så ymnig och handelskåren så liten. Men jag hade icke länge varit på stället förr, än min glada illusion försvann och täckelset föll från mina, af den rika tillförseln förblindade ögon. På de sista 20 åren, så sades mig, hade flere fallissementer skett och krediten härigenom betydligt blifvit störd, icke blott hos utländniogen, utan äfven hos den hederlige och förr så lätttrogne allmogen, hvarigenom skett, att Döderhultsviks köpmän till stor del lågo i händerna på Calmarboarna, hviika icke blott bestämde priserna på deras tädvaror, utan ock genom en örver höfvan gående vräkning af bräderna vid mottagandet så nedsatte deras kommissionsarfvoden, att de för besväret af uppköpet nästan hade intet, ja stundom förlust, hvarigenom deras hufvudsakliga inkomstkälla blef minuthandeln, på hvilken de dock kunde föga förtjena, när Varorna icke kunde hemförskrifvas direkte, utan till största delen hemtogos från Stockholm, Calmar och Norrköping. Härtillkom, såsom Jag snart blef varse, en olycklig oenighet, split och afundsjuka, som söndrade brr handlande sinseme!len och åstadkom, att den rikare och mera försigkomne sökte förtrycka den mindre bemedlade, i synnerhet desigenom. att han skickade sina ved gårdskarlar åt serskilda håll för att vid sjeifva sågqvarnarne uppköpa bräderna till så höga priser, att han nätt och jemut, i fall under sommaren icke alltför mårga bräder af solen förstördes, kunde beräkna såsom behållning på den omsider afsända lasten frakten för sitt fartyg, väl vetande, att detta var det säkraste, om ock icke det vackrasta sättet att krossa kommissionshandlanden och den icke ägande exporthandlanrden. Det som dock mest afskräckte mig ifrån min första föresats, nemligen att här bosätta mig, var det skändliga sätt, på hvilket jag såg än den ene än den andre, genom mutor ef salt och sill, men i synnerhet genom bränvin, draga kunderna till sig. Bodkarlen. gick långt ut åt vägen med bränvinsflaskan i band för att förvärfva kunder, och på handlandens kontor var öp-l pen taffel, åtminstone af bränvin, för hvar och en körare, Härigenom uppkom slagsmil och oredor på gator och vägar, och mången redlig man påstod till och med i tysthet, att en och annan gjorde detta på det att han så mycket lättare skulle kunna bedraga bonden, sedan han blifvit öfverlastad. Omsider lika full af vämjelse, som vid min ankomst af glädje, vände jag min fäderneo:t ryggen och styrde kosan mot nordligare trakter; men snart fann jag savningen af de välbekanta orden: År och öden kunna väl något minska kärleken till fädernejorden, men aldrig utplåna dena. Just under det jag föresatte mig, att förjaga Döderbultsvik med alla dess minnen ifrån mig, var min sjär lifligast sysselsatt med utgrundandet, huru dennal af naturen för bandel, i anseende till sitt läge midt. i den skogrikaste trakten af Småland och sin utmärkt goda, beqväma och mot alla vindar skyddade hamn, der de mest djupgående fartyg kunnal lasta, så rikt gynnade köping skulle kunna uppresas ur sitt närvarande intet, och böjas till tiflan med de fles:e stapelstäder i riket. Jag tänkte vid! mig sjelf sålunda: vid våra sträfvanden för det nöd-1 vändiga här i lifvet, glömma vi så ofta, att vi ärol till, icke allenast för oss sjelfva, utan ock för hvar-. andra. Och vi glömme det än mer i en tid, då det fordras mycket för att lefva, då mer aseende göres på skenet af lycka och välstånd, än på dess verklighet. Vi se dock ingenting inom den stora rymd, som vi kalla natuten och verlden, frambregt eller tillvarande för sig allena. Öfverallt, från himmelens hvalf till myrans stack, från stjernornas banor till maskarnes dolda gångar, upptäcka vi virldar och samhällen, hvari det serskilda är tilll för det al!männa, hvari ingen gemen egennytta råder; men allt arbeter, verkar, samlar för ett helt. Och de förnuftiga varelsernas verld skulle den då vara till för den enskildes afsigter och fördelar allena? Nej! dertill öre vi ej, kunna vi ej vara försatte på jorden, i så nära, i så tydligt insedda, om ej alltid erkända förhållanden till hvarandra. Ochl liksom den enskildes kraft ej förslår att förvaral sitt mot det al!männa tillgreppet, så måste wi, så vidt otturen det medgifver, förena oss, fästa oss vid hvarannan, till ett gemensamt understöd. Det ir denna förening, som kallas samh ille. Detta samhälle kan vara stori eller litet, men att der ostörd få förvärfva, besitta och åtnjuta allt det som länder till vår timliga sällhet; ja, att der Ostörd få utveckla och använda de anlag och krafter Gud 0ss förlänat, är dess ändamål, liksom att icke göra något på andras bekostnad är dess vilkor. Men skall ändamålet vinras måste vilkoret uppfyllas. Uppoffras måste då den enskilda egennyttan, fåfängan. och beqvämligheten. Icke får den enskildel då trängas efter den piats han icke är vuxen; icke gripa efter den utmärkelse han icke förtjenar, icke spara sin röst, när det gäller att försvara en god sak; icke sitt råd, när han kan rätta och förekomma ett misstag, en ellmän olycka och ruin; icke samla anpan vinst, äl den han med rent samvete, utan skinneri, ränker och underslef kan inberga; icke blottstäl!a sig för andra behofver, än dem hns tillgångar kunna motsvara: icke förspilla sin kraf:, sin vinst på fylleri och omåttlighet eller på onödigt prål; men deremot säsom en lem af det helc i endrögt samverka till ändamålets snara uppnående, i den fasta tfvertygelsen att allmänt väl är och blir enskild vinning. När jag så tänkt, frågade jag mig: kan din fantasimålning någonsin förvandla sig till verklighet? Kan i Döderhultsvik, denna jord, som nu af split, oenighet och afundsjuka Oorenas, någon handelsförening eller bolag, (namnet är det samma) der hvar och en enskild under sin sträfvan för enskildt bästa, arbetande på allmänt väl, någonsin bildas? Mitt förnuft gaf mig ja. till svar Jag mindes mig äfven hava hört, att ett sådant bolag varit nära att der bildas, hvilket likväl, dels genom Calmarboerrces trägna bemadanden, dels köpingens mera försigkomne handlandes oginhet till skada för sambället och orten qväfdes i sin linda. Men hvad! fom. eb gång misslyckats kän bättre Iyckas en annan gång, blott en man inom. sambhälleil: kan uppsökas till genomdrifvande af denna sak, som jemte ett lifligt intresse för allmänt väl ägde inflytande samt fermiga och vilja till enskild uppoff ring i trängande fall. I tankan genomgick jag busen med dess ägare från köpingens ena ända till den andra för att firna en sådan. Jag fenn väll, mången redlig man, men derför icke fullt passande för ett så vigtigt ärendes handäggning och genomförande. En enda syntes mig i anseende tilll. sin ställning kunna göra mycket, men beklsgligenl. lärer han vara af egennyttan så betagen, alt hanl. till och med svårligen skulie förmås (enär kronans jänsman, hvad honom åtminstone beträffar, när nöden icke tvingar, tiger stilla) upphöra med, all genom bränvin fylla sina körere, samt tillfölje deraf icke blott saknade vilja att göra något fer allmänt väl, utan äfven förmåga att villvinna sig samhällets altning Ach färtenanda Jam Anf Ik 8 Lanna