Aftonbladet – 6 november 1848, sida 2

bennes hufvud; hon har nog ändå att bråka med, ty det är första gången hon är ute så härp, sade kommissarien öppenhjertigt. Åh, det skule jag aldrig kunnat anax, återtog denne med väl spelad förvåning. Eno sådan ledighet och verldsvana plär inte följa med det första uppträdandet i verlden. Säg inte det. Hon fick just nyss förebråelser för det bön visade motsatsen,, sade fadern godmodigt; jag och min hustru ha nte kunnat gifva henne någon lärdom i detta fall; vi äro enkelt folk, som inte förstå oss på verlden, eller veta stort om dess bruk och seder., En öfverflödig blygsambet, br kommissarie; man ser godt på nådi frun, att hon lefver mera med i stora verlden, än kanske någon af de damer som vi se bär. Fru Christina rodnade högre än någon liten skolflicka af dessa damer, skulle gjort vid artigheten. Hon rodnade på landiligt sätt hon, och hennes dotter gjorde så med; låt oss höra hvad åt. Den beskedliga moster Lotta bade, förvånad och förtjust vid anblicken af stadens eleganaste herrar, och vid klangen af deras smickande ord, glömt sin ångest en stund förut, ch började nu tro att detta dock väl vore tta sättet att förtjusa och behaga. Hon 1eg ch hörde, samt log så belåten. — — — — ,Min bästa mamsell Hultgren, jag är för nycket oerfaren och obekant med verlden, ati älla ett omdöme derompy, sade herrn i pigechen med en blygsom min, i det han slog ned ögonen, bugade sig och lekte med snörena i in rock. Ja, det är väl jag också lika mycket; men og ken en säga Jikväl, att aldrig så rysligt laka mennirkor finns till, som den der var