Aftonbladet – 6 november 1848, sida 2

Moster Lotta blef helt förskräckt då hennes systerdotter uppgaf ett högt rop af förvåning vid ridåens uppgång och sedan i sitt anvigte återgaf hela pjesen, tårarna strömmade utför hennes kinder och höga snyftningar föranledde fruntimmerna i angränsande loger att med förvåniog och ovilja hviska ett föraktligt, tyst. Men hur skulle Karin kunna gifva någon akt derpå? Far, mor, moster Lotta, hem och Kalle, allt var för henne försvunnet, och bon lefde med i den sorgliga händelse, som föreföll henne ända till illusion väl återgifven, ehuru visst ingen annan fann den så. Hvar gång handlingens onda ande, eller den som spelade bofvens roll (ty en bof bafva alla bedröfliga pjeser) uppträdde på scenen, slog Kario de knubbiga händerna för ögonen och ropade: usch moster att de inte kan köra bort den der otäcka menniskan! — Prostinnan var i verklig ångest och förtviflan. Hvar bon såg mötte henne leende ansiglen på hennes skyddlings bekostnad, och till hennes öra nådde den förklaringen af några herrer framför dem, att spektaklet i logen var mera värdt sina pengar, än dåt innanför ridån? Andiligen var pjesen slut och Karin fick hemta andan efter den största sinnesrörelse som ännu skakat hennes lugna själ. Hon torkade sina röda ögon och tog med nedslagen min emot mosters förebråelser. Under tiden hade lifliga meddelanden ägt rum mellan de intresserade personerna i gruppen framför dem; och man frågade hit och dit hvem en så rolig företeelse egentligen kunde vara, som den stackars landtflickan, I det samma helsade kommisserien ut åt parterren och denna helsning besvarades af en ung, elegant herre med dubbelkikare och gula handskar. Som en svärm