Aftonbladet – 6 november 1848, sida 2

— ,Det Gud gilven, återtog hennes åbörare med en suck. Jsg undrar just hvad Kalle skulle säga om en sådon kavaljer? Han, som inte tål någon elakhet ! Förmodligen en bror ?) Nejn, sade Karin rodnande, ndet är min fästman; han är lite till god hanp, tillade hon med rörelse och ett innerligt uitryck i sitt öppna och rena ansigte. Ett halfhögt skratt, genast åter dämpadt; hördes från den flock som framför dem syntes lifligt samtala, men stod der för att höra blott. Det är väl det minsta att vara god, då man bar en sådan fästmö. Hvem är den lycklige, som kan ha den stoltheten säga: detta skall en gång bli min hustru! En grefvetitel och en half million vore det minsta han kunde lägga i vågskålen emot en sådan lycka. Nå, nu må jag storskratta. Det hörs riktigt att löjtvanten är oerfaren, som han sjelf sade. Hvar skulle jag få en rik grefve ifrån? Jag skulle just bli en grefvinna! Nej, min fästman är bara inspektor och har inte mer än sin lön; men han är bättre än mången grefve kanskey, tillade bon af en omedveten instinkt. ! (Forts. löljer.) —tN——