Aftonbladet – 6 november 1848, sida 1

och nickade åt sin Karin, till dess vägen krökte af in i skogen. Det började skymma på gatan och man såg en gamiwal skrynklig och fet hand fara förbi rutorna i de fönster, innanför hvilka moster Lotta bor. Det är en afsides, smal gata och ett litet, mycket litet ljusgult hus, med hvita fönsterluckor. Den feta handen, som så ofta torkat imman af fönstret, öppnar det nu; och en gamrn.al fru presenterar sig deri. Man kan tydligt se att hon lefver i en stad, och dertill i en ganska betydlig stad; ty stora remsor och granna band beskugga hennes panna, prydd med glänsande svart löshår, som slutas i stela sirliga lockar, tre på hvar sida, vid hennes tioningar. En utsydd krage, brokig sjal och armen af en orleansklädniovg låta oss ana en lyx vida öfver fru Christinas. Det är också fru prostinnan Lotta Bruxerus med eget hus och ganska lysande omständighetern, som henpnes umgängesvänner bruka säga henne. Hastigt slår hon igen fönstret och ropar inåt ett annat rum: pBrita, skynda dig och drag af kaffet ur askan, så att det får klarna, för nu ha vi dem här. Prostinnan sjelf skyndar med snabba steg! öfver golfvet och jemkar för sjunde gången duken till rätta på det öfverfulla kaffebordet. åe små, låga rummen är det så putsadt, att man är rädd att röra sig, af fara att rubba något ur sin pedantiska ordning. En stork röklukt af lavendel och socker bevisar, att till och med lyxen af parfymerade rum icke är obekant för moster Lotta. En vagn stannar vid porten och som en rakett, eller rättare en 36-pundig kula, ilar värdinvan ut att välkomna sina gäster. Välkommen min snälla Christina och du i