Aftonbladet – 4 november 1848, sida 2

af trefnad och arbetsamhet, om de just icke tyda på fina vanor. — I en stor spis brinner högt en klar och liflig brasa. Framför den sträcker sig makligt en ovanligt stor, svart hund, och på en pall sitter en ung flicka, sysselsatt med att sticka på en lång ullstrumpa. Allt, ända ifrån det linhvita håret, tjockt och sätt, okonstladt, bortstruket och ordentiigt uppfästadt med en stor och grof kamm; den allt igenom hemmagjorda drägten, de tjocka, dugtiga händerna, ända till de stora fötterna, som stå så säkert nedsatta ibastanta kängor; — allt harmonierar med hennes ansigte, der trefnad och helsa slagit ned sina bopålar. Man ser genast att icke brasans glöd behöfves, för alt gifva dessa runda kinder färg, och inom tjocka, friska läppar lysa tänder, som till styrka och hvithet icke gifva. hundens efter. MHennes stora, klarblå ögon äro fästade på arbetet och man kan i deras ställning och uttryck, liksom i hvarje drag i detta ansigte, se en fullkomlig obekantskap med allt konstladt och studeradt, liksom med hvarje impuls från: en öfverspänd inbillningskraft och en svärmande själ. Medan vi betraktat henne, har dörren gått upp och en tredje person inträdt. Här hafva vi herr Anders Hultgren, en gammal, stark och frodig landtjunkare, i grå rock, rutig bomullshalsduk och stora stöflar. Flickan lyftad2 upp hufvudet och helsade honom med, en glad och öppen min, en kort : och okonstlad nick. Gumman såg äfven -upp och sade fryntligt: God afton, far! Hvad går du och trampar så sent efter? — och med en hastig blick nedåt, tillade hon: du har väl varit snäll och strukit af fötterna på granriset, som jag lät Stina lägga utanför.n Jag har väl gjort bättre än sån, sade husbonden godmodigt, ,då jag, tagit andra stöflar på mig. d intsdern! ,Se det var snällt, så kan en ha litet. rent och trefligt jemnt; och det är oförlåtligt, att