—OO—O SN — a skade kanske ej låg så långt borta, om blott en blick berättigade honom att boppas så djerftn, Hans åhörarinna rodnade som en ros och stammade något som lät alldeles som ett förverkligadt hopp. Hon lekte ifrigt med en liten ring på sitt långfinger och släppte den slutligen i golfvet. Löjtnanten upptog den, tryckte en förstulen kyss derpå och återlemnade den tvekande och med en suck. Den sköna låtsade ej märka att hon tappat den, och sade sakta, då den för andra gången bjöds henne: det är tids nog när vi råkas igenm. Jag får då återkomma. . och... och... edra aktade föräldrar .. . Ackl!...o stammade löjtnanten, som i en hast likväl bäfvade tillbaka och fann sig gått för långt. En handtryckning väckte honom. Man hade börjat ett äta smörgås med salt lax, och han kände stark aptit; men hur fatalt, den ömma förklarisgen, ringen som blänkte på bans lillfinger och den varma handtryckning han fått, gjorde det omöjligt att visa aptit i denna stund; dock, hastig! fann han ett medel. Hur motbjudande att nu nödgas äta, ett så prosaiskt tilltag; men ja måste, för att dölja hvad som föregår Hd mig, och i det samma grep han två smörgasar på en gång. Jag måste väl slita mig ifrån dig, Hulda, sade den långe löjtnanten med en eldblick; man kunde misstänka hvad som uppgjorts emellan oss i denna heliga stund, och din fästman skulle mörda 055).