Aftonbladet – 2 november 1848, sida 2

Äfven han sökte sig en dam, men hans tankar voro fjerran ifrån henne då han slöt henne i sina armar. De svängde sig omkring en stor, förfärlig hämnd, och i sin medbroders anlete läste han ett troget återsvar. Han kom nu bakom sin utkorade. ,Till min återkomst, hörde han löjtnanten säga ... en stund derefter . . mitt hjertas väl eller ve,, Hur mycket kunde ej ligga emellan dessa fraser? O, du trolösa!, hväste han inom sig och trampade henne sakta på hälarna. Den sköna vände sig vredgad om. Du står så nära inpå mig, min kusin, att du trampar ned migs, sade hon med harm. Valsen var slut och den lille löjtnanten ledsagade sin blossande sköna till sin mor. Åck! mamma så ypperligt, sade den unga fröken. Löjtnanten har föreslagit att han och jag skola gifva en scen ur Fritibof: Afskedety; jag kan hela den härliga dikten utantill ech likså han. . Åh! det blir charmant,, sade hennes nåd förtjust. TT man mäste falla på denna id då man ser dessa lockars guld och dessa nögons himmelp, citerade löjtnanten med en häntydning på den rodnande Adele. ; Hennes nåd myste förnöjd: cja alldeles, alldeles, ifyllde hon. Den bleka vattenliljan liknar hon, när seglarens köl gått öfver benne framn, tillade hon helt sakta.