Aftonbladet – 2 november 1848, sida 2

— Var det bak eller fram?, hviskade den långe kamraten som sted i grannskapet och hört den stolta moderns utgjutelse. Tyst för fan i våld, återsvarade den andre lika sakta och påminde fröken Adele om sitt löfte att bli hans Ingeborg. : Hon fattade hans band och klef ut midt på salsgolfvet ; till ej ringa förvåning för de oinvigde som åsågo detta. Men i några ord förklarade Frithiof sjelf, hvad som nu stundade, och fröken började genast med en blick som smälte af känsla: Det är beslutadt. Det höga Valball skall ej blygas för sin fränka. Jag vilk gå emot mitt öde som hjelten går mot sitt. Der kommer Fritbiof; hur vild, hur blek! det är förbi, förbi. . Och när den lille löjtnanten frågade om ej på hans panna stod att läsa om skymf och hån och landsflykt, så kunde man äfven läsa detta på herr Rosennaus eldröda panna, Hans harm nådde dock sin gräns när denne röfvare af hans lycka med en djup dubbelmening slutade: Farväl min brud, min älskade farväl, om några månar är det annorlunda. Ja, om några månar eller veckor är det annorlundar, genljudade det i en öm hviskning från kakelugnen, der mamsell Hulda återtagit sin plats, och med bämdens stämma inom de A ästmännen. häsda vapbragta SAR äfven den lille löjtpanten, då ban tryckte frökens hand och tackade för ade sälla ögonblick då han fått drömma sig in i ett förhållande, som hoppet hvi