Aftonbladet – 2 november 1848, sida 1

älskligt leende till sin blifvande fästman; vi göra ju alltsamman blott för att roa oss, och det är lika godt hur det blir. Mycket sannt, min engel,, medgaf fästmannen med en kyss på hennes hand. v,Ållt är bara tokeri i alla fall. Hur det är, så är du förtjusande, hviskade herr Rosennau till fröken Kaxe, och hon belönade honom med ett nådigt bifall i den smäktande blicken. i Fru Kaxe hade under allt detta suttit som på nålar. Hennes menande leende och hennes blickar åt dörren väckte mycken oro i alla de nyfikna systrarnas hufvuden. Ändtligen kom upplösningen på gåtan och med en häpnad värd att måla, såg församlingen tvenne löjtnanter inträda. Man trodde cj sina ögon, man vädjade till hvarandra, om det ej vore en synvilla. Mea :borgmästarinnen: steg --med--ett artigt och nedlåtande leende emot de-unga: herrarne. och bad dem vara välkomna, i det hon vände sig till de församlade med en kort förklaring öfver detta underverk. . Den långa löjtnanten slog sig ned vid hennes sida och den lilla vid fru Pimstens. — Nu hade den upplilfvade borgmästarinnan fått ett fält att ösa sin bildning på; och det ena granna ordet jagade det andra med en fart, så den arma löjtnanten blef helt förlägen. — Han repade sig dock snart och gaf henne igen ett svall af konstord, febricerade för ögonblicket i håns eget hufvud. Hennes. nåd var alldeles förtjust och beklagade sig blott emellanåt att svenska språket är så fattigtn. Fru Pimsten hade emedlertid blifvit så ansatt af den lilla löjtnanten, att hon var röd i synen som en kokt kräfta och, hämtande efter andan, såg hela salen gå omkring för sina ögon!