Aftonbladet – 30 oktober 1848, sida 2

——-X8R OO mabrmmntnmvmms,smn a nnnonnn-iwwo yo som skulle anstått en teatertyrann vred pp sina ljusa mustascher, dessa hjeltemodsetielter på så mången kruka. Jag skall lära lig att huttla med sådana som vin. vÅh — för den delen så — återtog hållarlen lugnt, ä det väl inte så rasande farigt, och när en inte fått sedelen och både håll och resarf ä ute, så få de tåla sej mä et som dä än, En örfil var svaret på filosofens moralkaka, och sedan det väsnats och larmats, svurits och botats en qvarts timma, måste våra resande taga sitt parti, och läto den lilla rödblommiga jungfrun öppna det bästa gästrummet, der de skulle förblifva öfver natten. Hållkarlen kom ölfverens med skjutsbonden att fast såna der berrar ä så rasande kavata, ä det bara strunt mä demp, Den lilla jungfrun tänkte i sitt sinne helt annat och tände en olustig brasa iden bräckliga gråa kakelugnen. Sedan elden visat något lif och herrarne pelsat af sig och slagit sig ned, den ene vid ett rankigt fällbord, den andre i en brunmålad soffa med smutsigt bomullstyg till öfverdrag, sedan de läst i dagboken och skrifvit sina namn både der och på bordet, blef dem tiden för lång. Hvad i herrans namn skall man taga sig till i denna här fördömda hålan, klockan är inte mer än litet öfver sju, och man kan väl inte gå och lägga sig än; den satans Emil som slarfvat bort förbudssedeln! sade i förbittrad ton den lilla löjtnanten vid fällbordet. Ja en kan bli sjuk af förargelse öfver en sådan otur, medgaf den andre, sträckande sina långa ben framför brasan, Jag kan undran, aflbröt han i det han riktade sina ögon mot fönstret, sbvad är det midtför här för slag, det lyser så Tar sander.