4 — or Jose Juan suckade sjelf och fortfor sedan. Om man också svurit en fiende döden, om man än har rättvis orsak till dödligt hat emot henom, och om i en mörk natt, som den var, hans röst tränger till oss ur djupet af ett haf, fylldt med blodtörstiga monstrer, rösten dessutom kommer ifrån en modig man, som blott kan darra i den högsta faras ångest, så ligger i denna förfärliga dödsångest en hemlighetsfull, dragande makt, som griper hjertat. Jag ryste ovilkorligt.n Dykaren slog vid dessa ord ned ögonen, lik en ångerfull, som bigtar ett fel, för hvilket ban skämmes; men snart återfick hans ansigte ett uttryck af hånfull råhet, som ej heller lemnade det till slutet af berättelsen, och ban tillade raskt: Denna rörelse varade likväl icke länge. Jag hörde vattnet klyfvas med kraft, och jag rodde åt samma håll; snart varskodde jag det hvita skummet, som sprutade upp, och Rafael midtibland eldstänket, som föll ned omkring honom. Märkvärdigt föreföll mig dervid, att han icke uppbjöd sin simkonst för att binna min farkost, utan blef på ett ställe. Snart insåg jag dock orsaken till bans orörlighet. På något afstånd ifrån honom, ungefär en faran under vattnet, lyste ett fosforiskt sken. Gissar ni hvad det var? Nej.n En präktig tinforera af skönaste slaget, sade Jose Juan.