dykare liksom jag. Hen ville äfven, liksom jag, icke ha något familjenamn och kallade sig Rafael. Under vattnet, vid sköljtråget, öfverallt stötte vi tillsamman. Det hade gjort oss till goda vänner och jag aktade honom till och med högt, emedan ban dykte med en icke vanlig skicklighet. Hans mod stod för öfrigt icke efter hans skicklighet. Om hajarne brydde ban sig minst: han hade, sade han, ett visst sätt att se på dem, som gjorde dem rädda; kort, det var en oförskräckt dykare, en dugtig arbetare och dertill en lustig kamrat. MDet gick på det viset rätt bra, till dess en flicka med sin mor kom till ön Espiritu Santo. Jag såg henne en gång, jag hade en affär på ön att uppgöra med rescatadores, och förälskade mig genast passioneradt. Da ett visst rykte föregick mig, så tycktes lika litet hon som hennes mor med misshag se min uppmärksamhet och mina skänker. Så snart vårt dagsarbete var slutadt och man trodde mig sofva i lugn uti min stuga, sam jag öfver till Espiritu Santo och kom tillbaka vid ett-tiden, utan att någon i mörkret märkt min frånvaro. Några dagar efter min första nattliga simfärd till Espiritu Santo hade förbigått, då J28 en morgon före soluppgången, på väg till fisket, träffade en af de gamla hexor, som bivista våra arbeten, efter hvad ni tör ha sett. Hon inbillade sig eller ville åtminstone inbilla andra, att hon förstod konsten att förbexa hajarne och göra dem oskadliga. Hon satt bredvid min stuga och tycktes vänta mig. Välsignad vare du, min son, Jose Juan!l sade käringen när hon fick se mig. God dag, mor,, svarade jag och ville gå min väg vidare; men den gamla kom efter mig och sade: