Aftonbladet – 26 oktober 1848, sida 3

uppsatser, reservera sin rätt att bedöma hvad som förtjenar att intsgas. Red. anm. KAMNERSRÄTTENS UNDERSÖKNING OM UPPTRADENA DEN 48 OCH 49 MARS. (Forts. fr. M 247.) Arbetskarlen Nyberg hade i Trångsund och vid Stortorget sett den folkhop, som omgifvit den förut omtalade sjömannen, på hvars uppmaningar och signal med mössan, upphöjd på en käpp i luften, folkbopen uppbäft starka hurrarop. Flera andra personer hade äfven uppmanat dertill, i det de högt yttrat: pDet är bra gossar; hurra pål Derjemte hade vittnet bemärkt Lenholm, samt sett honom sticka en mindre sedel i band på den omnämnde jomannen, hvilken folket benämnt Judas, och hvarpå starka burrarop änyo upphöjts; men vittnet hade icke dervid hört Lenholm yttra något. Folket bade sedermera blifvit skingradt derigenom, att sjömannen blifvit arresterad. Arbetskarlen Klint (äfven åbercpad emot Lenholm). Afgaf en lika berättelse med vittnet Nyberg, blott med den skilnad, att han icke kunde uti Lesholm igenkänna den person, som lemnade sedeln ti!l den sjömansklädda gubben; hvilken omständighet Nyberg deremot, ytterligare hörd, förklarade sig kunna taga på sin ed; alldenstund ban mycket väl kände Lenholm. Leobom förklarade, i anledning af Nybergs vittnesmål, att han ifrågavarande dagicke ens tänkt på något Stortorg, än mindre varit der; och att det således vore ett fullkomligt misstog hvad Nyberg nu berättat om honom. Studeranden Sjöberger, åberopad till vittne emot tilltalade Gnospelius, berättade angående proklama tionens sönderrifvande, att då de tillsammans innevarit å källaren Applet, hade vittnet sett ett papper ligga på ett af borden, hvilket vittnet upptagit för au genomläsa, och då funuit det vara en af öfverståthållareembetets nyss utfärdade kungörelser. Straxt derpå hade Gnospelius närmat sig vittnet och yckt till sig proklamationen så häftigt, att den gått sönder i tusen bitar, under yttrande: bvad är det för strunt att stå och läsa på affischer!, i anledeing hvaraf vittnet upplyst om misstaget, då Gnospelius, förmodligen för att godtgöra sitt miss: tag, hopfogat bitarne af proklamationen så godt han kunnat och sedan uppsatt den på en spik å väggen. Derifrån hade de tillsammans gått fram å! Blasicholmen, der Gnospelius sammanträffat med baron Schultzenheim samt stadnat och semtalat med honom, medan vittnet gått förut till Jacobsorg; men då Gnospelius sedan icke vidare synts ill, hade vittnet ensam gått åt staden till Prestgalan, för att der besöka en kommissionär, dit vwittnet väntat att Gnospelius skulle komma efter; men då vittnet genom de utposterade vakterna funnit passagen stängd, hade vittnet återvändt bem, utan att träffa Gnospelius förrän påföljande dagen, då vittnet besök: bonom, och dervid funnit honom sönderslagen och blå i ansigtet. Gnospelius hade då beklagat sig öfver det sätt, hvarpå han blifvit be handlad, men icke vidare yttrat sig öfver de timsde oroligheterna. Angående bankobokhållaren Almgren upplyste vittnet, att då vittnet kl. 8 lördagsaftonen en stund stått i Storkyrkobrinken, hade Almgren framkommit till fulkmassan och otvetydigt uppmanat fredsstörarne till lugn och ordniog. Flera hade dervid aflägsnat sig, under yttrande till de öfrige: Kom, låt oss gå; det här ge vi fan,. — En stund derefter hade Almgren samtalat med hr öfverstäthållaren. Samtalet hade vittnet icke uppfattat; men innan de åtskiljts hade öfverståthållaren klappat Alm gren på axeln, under det hau yttrat orden: Ja, var god och ställ om det. Aktor framställde till vittnet följande frågor: 4) Om vittnet under stenkastningen igenkänt någon mer än Almg:en? samt 2) Huruvida vittnet af folkets yttranden kunnat sluta, om våldet evidast varit riktadt mot hr Vv. Hartmansdorff, eller om det derjemte haft något annat ändamäl? Härå svarade vittnet, att det icke igenkänt nå gon annan person, än Almgren; samt att folket egentligen synts rikta sitt anfall emot hr v. Hartmansdorffs våning, och att de yttranden vittnet hört ur massan icke förrådt något annat syftemål Lifkusken Blomdahl, åberopad såsom vittne emot tilltalade Södergren, hvilken misstänkes att hafva deltagit uti fönsterinslagningen på Blasieholmen, berättade, att han, som är boende å Blasieholmen midt emot ministerhotellet, lördagsnatten kl. !V, 4 vaknat af oväsen utanföre ä gatan. Han hade då stigit upp och från ett förstugufönster åskådat huru fönsterna sönderslogos i hotellet. Massan hade straxt derpå aflägsnat sig, med undantag af en person, hvilken qvarstadnat en stund; men på 10pet af de öfrige: Kom medborgare! hade denna äfven medföljt massan. Vittnet hade hvarkenigenkänt Södergren, eller någon annan ibland hopen. Uppsyningsmannen Haglund gjorde det tillägg ill sin förra berättelse angående Ljungströmer, att vittnet jemte uppsyningsmännen Hereån och Gillberg sent på lördagsaftonen, efter det Ljungströmer blifvit utsläppt ur häktet, under gåendet Malmskilnadsgatan uppåt, hört sorl af 6 eller 8 röster, bland hvilka Ljupgströmer befunnit sig; men att de alla hade tagit flykten vid polismännens ankomst. Något sedvare hade viitnet träffat Ljungströmer ensam på Regeringsgatan och då uppmanat honom att gå hem; men hvarpå Ljungströmer svarat, ait han icke slapp in hos sin busbonde; hvilken ursäkt dock var ogrundad, då vittnet nyss förut varit på besök hos husbonden, för att efterhöra om han hade sitt folk bemma, och dervid funnit att Ljungströmer varit oförbindrad att ickomma i sin bostad. (Forts.) —V v.. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. Handlanden O. från Örebro har för instrumenimakarcgesällen S—s öfverfallaude (hvarom nämndes i gårdagsbladet) i dog i poliskammaren