Aftonbladet – 26 oktober 1848, sida 2

ändska poster, hvilka ännu fram på förmidlagen icke anländt, samt de underrättelser de kola medföra om det hotade Wiens öde. Den kt af dagens stora politiska drama, som föresått inom de österrikiska staterna alltsedan kejarens återkomst till hufvudstaden, lemnar i anning ett nytt och talande exempel på bekaffenheten af en del monarkers ära och tro mot folken. Det var naturligt att kejsaren och hans kamarilla skulle anse såsom ett brott, utt hans folk vågat försöka att afkasta oket if den nesliga och jesuitiska despotism, hvaraf let varit nedtryckt under den gamle machiavellisten Metternichs mörka polisregering. Också synes det nu allt tydligare, att alla de koncessioner, som blifvit lemnade under de sista månaderna, skett blott för att vinna tid, och under den hemliga afsigten alt vid första tillfälle, som det låter sig göra, åter slå friheten i bojor. Ej heller har monarkens handlingssält varit mindre trolöst emot unpgrarne, än emot österrikarne sjelfve. Så soart Banen Jellachich hade gått öfver Draufloden och med sina horder öfversvämmade det ungerska landet, så afkastade regeringen i Wien sin maskering; de försäkringar, som i Mars och April blifvit lemnade åt ungrarne, togos tillbaka och de skulle kufvas. Då detta för tillfället förhindrades af den ungerska landtstormen, skulle ungrarne nu angripas från alla sidor. De tyska, italienska och andra regementen från Wien skulle anrycka emot dem. Men folket i Wien hade redan hunnit få den politiska instinkt, att det genomskådade reaktionen och dess afsigter. Detta var anledningen, hvarföre wienarne satte sig emot truppernas aftåg och stridde med verkligt lejonmod: och hvarje folk med känsla för rättvisa och lagbunden frihet måste hembära dem sin erkänsla derför. Uppfångade brefvexlingar hafva under tiden till fullo ådagalagt, att hofvet, kamarillan och en del af regeringen i Wien hela tiden stått i förbindelse med Jellachich, dervid erkehertiginnan Sophia varit synnerligen verksam; samt att krigsministern Latour var en förrädare, hvars på riksdagen gifna hedersord var; blott en trolösbet. Fastän med afsky för all folksjustis och alla lynchlagar kan man likväl icke undgå att erkänna, att grefve Latour här var skyldig inför Gud och menniskor. Nu stå Jellachich och Auersperg nära Wien; man kan knappt betvifla, att planen är att äfven låta Windisch-Gräiz och Radetzky stöta till dem med sina armeer, och dessa reaktionens paladiner, som icke skytt för bombarderingar och massakrer, när det gällt att krossa felkfribeten, draga sina härar tillsammans såsom ett hotande thordörsmoln omkring den gamla kejsarstaden. Den afgörande katastrofen har troligen redan ägt rum på stället, medan man här befinner sig i en spänd väntan. Skall kejsaren verkligen för den enskilda egoismen uppoffra sin hufvudstad, hellre än att gå in på folkets rättigbeter? och i sådant fall, skola wienarne blifva krossade? Se der hvad man ej kan säge; men hvad som synes visst, det är att Osterrikes monark, likasom äfven Preussens, just synes bemöda sig att tillintetgöra den lilla rest af kredit, som Tysklands folk ännu äro villige att egna åt sina suveräner; att en seger åt förtrycket i Tyskland icke längre skulle kunna undgå att utbreda de fransyska bärarna öfver Europa, och att monarkiens sak på kontinenten dermed vare oåterkallelisen krossad.