Aftonbladet – 24 oktober 1848, sida 2

ma odjuret. Tyvärr måste den vattenmassa, som betäckte h-jen, ha befriat honom fi ån denna skräck, ehuru annars detta djurslag har ganska skarp hörsel. ,Det är en lintorera, sade mig mexikanern, som jag vände mig till ibland åskådarne. Dermed var den fasa förklarad som i mnärvarande ögonblick syntes bemäktiga sig mängden. Det är en lintoreran, upprepade mexikanern, och befunne sig någon annan dykare än den, ni straxt får se komma upp ur vattnet, uti bans läge, så vore ban förlorad; men den här bekommer det icke mer än om det vore en botlete ). För Guds skull, utropade jag; är det någon olycklig under vattnet, som ni känner?, Ja visst; det är Jose Juan.n Det var andra gången sedan gårdagen jag hörde den mannens namn nämnas på elt lakoniskt sätt, som utvisade, alt hvarje vidare förklaring var öfverflödig. Denna gången gjorde hans namn ett djupt intryck på mig för personens kritiska belägenhet. Mexikanern hade knapt uttalat sin korta förklaring, förrän man. såg dykaren som en pil skjuta upp ur valtnet och medelst tåget, som var fästadt i båten, sviuga sig upp i dan. Nästan i samma ögon-. blick blef tåget, liksom bade det varit af spindelväf, ituklippt af hajens tänder; en sekunds dröjsmål bade beredt ssmma öde ät mannen. Jubelskri, vivatrop och handklappningar höjdes ifrån alla båll vid åsyven af mannens räddning, Denre emottog dem såsom en förtjent, ehuru smickrande byllning, åtminstone betraktade han sin fendes återtåg med en stolt föraktlig blick. ) En gifvig fisk, som i luften sväller upp och kreverar.