Aftonbladet – 24 oktober 1848, sida 1

djerfhet, för hvilken man ryser, särdeles när man tänker på det enda vapen som de förse sig med. Det är ett stycke träd med åt sidorna tillspetsade och i elden härdade ändar. Detta plumpa vapen, som de bära i gördeln till sina korta benkläder af läder, heter eslaca. Såsom bekant är, måste hajen, för bildningen af sin underkäk, kasta sig om när han vill gripa sitt rof: detta ögonblick begagna dykarne till att stöta tvärträdet i sin fendes gap, som sedan icke kan tillslutas. Ett enda slags bajar, tintoreran, trotsar Fiaquis mod och sätter dem i samma ångest som andra menniskor erfara af en vanlig haj. Ivarje afton utbreder man de under dagen upphemtade musslorna på stranden och låte dem ligga der för att Öppna sig genom förruttnelsen, som solen rätt snart utvecklar. Är nu denna fullständig, så skrider man till ivättningsprocessen, hvarvid tillgår ungefär som vid guldvaskning. Den eger rum i stora trädtråg. Man rörer Jystet omkring uti den vämjeliga, ruttna massan, som utsprider en giltig stank, samt utsöker perlorna. Dem som man sålunda fiskar längs utmed hela Californiens kust, uti Missionen La Paz, uti Loreto, utmärka sig i allmänhet icke genom sitt valtens bvithet eller renheten af sin glans; deras färg är mest blåaktig; de största hafva till och med en till violettsvart skiftande obestämd färg och pörorform. Likväl ega dessa perlor ett visst värde och begagnas till sorgprydnader. Också ges det väl knappast i hela Mexikanska republiken elt enda fruntimmer i välstånd, som icke är egarinna till ett perlbalsband af värde, och dessa Perlor komma samiligen ifrån Californien, Ar fisket slutadt, så beger sig åter hela den nomadska befolkningen på de båtar, som för