Aftonbladet – 24 oktober 1848, sida 1

TA fiskeriplatsen (buceo) för att uppköpa af dykarne deras andel i afkastningen, som betalas dem i perlor. På spekulanter af lägre rang är det ej heller brist, sådana som t. ex. öppna värdshusrörelse (tendajos) eller spelhus (casas de partida). Då tiden för perlfisket och sköldpadåfängsten, hvilken sednare älven drager talrika flottiljer till Cerralbo och Espiritu Santo, infaller på samma gång, så samlas plötsligt på dessa under tio månaders tid om året öde öar en nomadisk befolkning af omkring 2 till 300 personer. Knappt ha fiskrarne anländt, så lagas de sedan föregående året qvarstående byddorna eller, i nödfall, bygga de sig nya. Båtarne som begagnas vid fisket bemannas med roddare och dykare. De sednare störta sig turvis i vattnet, d. v. s. den ene hvilar ut medan den andre dyker. Ett streck med en temligen stor sten fastbunden vid , ena ändan, hvilket de fasthålla mellan stortån och den dertill närmaste, underbjelper dykandet. Den andra ändan som är fästad i båten lättar för dem uppstigandet, när deras tyngd ökats genom bördan af musslorna, som de ha lösbrutit ifrån klipporna på tio till tolf famnars djup. Dessa .vusslor stoppas dervid i ett nät, som dykarne bundit liksom ett förkläde framför sig. Icke sällan får man se dessa män dröja under vattnet tre å fyra minuter, hvarpå de uppkomma utmattade, hvad som emellertid icke hindrar dem att på en morgon dyka 40 till 50 gånger. De bästa dykarne äro vanligen Hicquis Indianer, som bo vid stränderna af den lika benämnda floden nära staden Guaymos. Dem använder man äfven helst. Ehuru hajarne här, likasom öfverallt vid de besökta ställena af kusten, infinna sig i mängd, dyka dessa Hiaquis dock i ett så fruktansvärdt grannskap med en