Aftonbladet – 23 oktober 1848, sida 2

allt all INdRHA TORtjERSTIER at cn moOaecratuon, om ingalunda illa klädde segervinnarne. REVY AF TIDNINGARNA. De nyss föregångna diskussionerna, i anledning af den bekanta tvisten om grundlagsformernas iakttagande i sammanhang med skatteförenklingsfrågan, och nyheten om sakens slutliga utgång, bär, för att döma af landsortspressen, väckt blandade känslor af modfäldhet och förtrytelse; men öfverallt, derifrån tidningarna ännu hunnit yttra sig, förnimmer man uttryck af missnöje. Ingen har hkvälså häftigt och oförbebållsamt gifvit luft åt sin barn, som Götheborgs H. och S. tidning för den 47 d:s. Den yttrar, i anledning af adelns och presteståndeis handlingssätt, att det förakt, nyssnämnde stånd vid behåandlingen af denna fråga ådagalagt, ej allenast för sina med-1 ständers rättvisa fordringar, utan äfven för grundlagarnes helgd, är så djerft, så trotsande, så utmanande, att det i de flesta andra länder, åtminstone under nuvarande förhållanden, skulle hafva framkallat en brytning, hvars följder för de motsträfvige, de all rätt, sanning och billighet hånande kamrarne kunde hafva blifvit oberäkneliga. Det! är blott med den tröga, af hetsigheter fulla svenska nationen, som en handfull adelsmän och prester kan våga leka, leka så och ostraffadt. Vi våge dock — fortfar H. T. — ej allevast hoppas, utan äfven fro, att det ivom kort är slut med natlionens så länge gäckade tålamod; att den en gång, med full tillförsigt till sin kraft och sin rättvisa sak, träder inför konunpgathronen samt öppet och oförställdt frågar, huru länge dess rättigheter skola trampas i stoftet af några få aristokrater, hierarker och byråkrater? — Den skulle så mycket hellre kunna taga:ett sådant steg, som — om ej åtskilliga bref, skrifna af högre embetsmän till deras vänner i landsorten, rent af ljuga — Konungen och ministrarne sjelfve skola vara högst missnöjde med adelns och presterskapets beteende i den ifrågavarande saken. Antaget, att nyssnämde skrifveiser icke äro Urias-bref, skritne i den akt och mening, att från samhällets höjdero afvända det oväder, som tyckes vara i annalkande, är det blott för en vanlig fattningsförmåga obegripligt, hvarföre ej konungen från deras innehafvande förtroendeposter skiljer de embetsmän, som så fräckt trotsa folkets af konungamakten (säsom antydes) delade önskningar, och hvarföre åtminstone icke de personer inom konseljen, hvilka en gång ställt sig fram för den af motståndarne grundlagsvidrigt tillintetgjorda frågan, resignera. Det duger, vid Gud, icke längre att bära kappan på begge axlarnen, att spela folkvänner och vara folkfiender, att blott för syns skull jemka, medla, neutralisera och försona.n AF dessa vanligt skarpa ord, kan man döma hvilket intryck den ifrågavarande saken måste hafva väckt äfven på afstånd; och i sjelfva verket lärer: äfven snart spörjas, att detta på många ställen i landsorten är ännu starkare, än här i hufvudstaden. Imedlertid synes oss Handelstidningen hafva af. den: Jätt förklarliga barmen i det följande af artikeln blifvit bänförd nog.långt, då den yttrar sig på detta sätt: Kraft och mod höfves vår tids män, kraft och modtill ondt eller godt! Man vet åtminstone då på hvilken punkt man står med hvarandra och kan derefter inrätta sina handlingar. Vi gå till och med så långt, att vi våga påstå, att det trots, den hbalsstarrighet, det öfvermod, som de konservative vid denna riksdag ådagalagt, på sitt sätt är vida mera aktningsbjudande, än den svaghet, den gråhet, den vippgungspolitik, hvilka man så väl före som under Tiksdagen varseblifvit hos personer, som främst äf alla borde hafva stått fram för det sanna och rätta; uppfattat tidens och folkets fordringar samt, så vidt i mensklig förmåga stått, sökt att styra. allt till engod utgång. — Vän eller fiende? Se der den: rättframma fråga, på hvilken nationen har full rätt att af sin regering bekomma ett lika öppet svar. Har den en gång erhållit det, så blir det dess: egen skull, om din ej träffar sådana mått och steg, avt den går segrande ur den strid, som den:för sin rättvisa sak; sin välgång och sitt sjelfbestånd med allvar mäste begynna. Åtskilligt kan väl vara sannt, äfven af de sist här införda reflexionerna; men hvad beträffar den der kraften till: det onda, hvilken Handelstidningens red. föredrager framför det svaga och obestämda, så förekommer oss den saken gånska vådlig. Man bar hittills varit teriligen öfverens om, att ingenting är så vådligt, så afskyvärdt, och så nödvändigt att söka undvika och motarbeta, som det ondas makt; och det är klart, att i samma mån det onda bar större kraft, i samma mån skall äfven derigenom mera ondt åstadkommas. Satan sjelf skall. väl anses hafva den största kraften i den riktningen; men hvilket samhälle skulle icke bedja: Gud: bevara: sig för, och anse såsom den största: olycka, att lemna väldet åt: satan? Man borde visserligen alltid kunna, boppas, att ett sådant regemente icke komme: att räcka mycket länge; men det skulle likväl, under tiden sf sin tillvaro, kunna ställa till ett förskräckligt krångel. Ett någorlunda lugnt betraktandeaf hela affären synesoss :deremot leda till den slutsatsen, att historien med skatteförenklingsfrågan, just . med:den vändning slutet .deraf utvisade, kommer att blifva; en af de kraftigaste och verksammaste impulser. till slutligt genomdrifvande af den. stora reformen. Det första, som ovilkorligt. fordras för att kunna tillvägabringa något i det hänseendet, är att folket; sjelf, inseende att tiden är inne, aflägger sin lojbet och. visar ett så allmänt intresse för saken, att det icke kan misskännas; ; och vill att gifva en sådan väckelse kan ingentiog. vara tjenligare, än: bändelser af den art, som de nu ifrågavarande. RR — — Utom de tilldragelser vid riksdagen, under de sednare dagarna, som blifvit förut berättade, passerade i thorsdags en öfverläggning i. hedervärda Bondeståndet, hvilken ansags af så enskild natur; att publiken anmodades afträda. Frågan angick, valet. af den eller de persober, som. skulle framföra, ståndets afskedshalanin sa till de öfriga stånden... Denna äfver.