Aftonbladet – 21 oktober 1848, sida 4

föjd ar ect :olyskligt fell; blifvit lam; så åttoaärbetrdas gen för heaom blifvit lyktad inaan aftenen kom;:och han måste nu med tillbje:p pf tvenna kryckor tillryggaögga dem återstående delen al sin mödssamma väg genosa fifvet, bvarföre familjen, som 1 honom haft sitt enda stöd, södgas taga sin tilllykt till oskyljas barmhertighöt, helst som äfven hustrun af bröstlidande, ätf3jdi af blodstörtnisgar, är ursiimdsatt att:medverka: ill familjens underbåll. På dö heremsvarande barnen; af hvika det yogsta är sjukligt, hvilar na den dubbla pligt.m ait sköta de gamle och försörja. dem och sig sje fva, bvilken pligt deck öfvarstiger de-unga, obepröf-; vade krafter. Medvetande om dsrnå sin oförmåga, samt nediryekte af sorg och fruktan för den botfolia framtiden, viga de på deta sätt, i sin) ytterbiga Höd, vädja t:ll barmhertiga hjertean, som vilja ech kunna lätta; de betrycktas bördor, De, som godhetsu!lt !ysrna t!l denma ödmiuka. bön, kurva in emna sina gåfror u:l Kridibsden, AS 72, hörnet ar Regeringsgatan och D:v:d B:gares backe, der en anteckaingssta finnes att tilgå, och, för dam som det östunda, cen fattiga familjerna ad:e:s erkålles. Till er, ) Sdle, com så of:a vänden Från kosmots fröjaer, till den sorgsnes hus, Dar, med barmbertig tand j tfuden Upp ljus af edert ljus. Der smärtans kalk från bleknad läpp j togen, Och tyf:en tröstebigara dit igen, — Til! er vår bön är stälid, en trogen, En trigen — hören der! Sin kala famn oss arma vintren räcker, I trånga kkmmsra — ack, hvad mörker dar! Ty isen försterruen täcker, Och brasaa sosknad är. O, kommen då, att tröst i qvalen gjuta, 4tt med er andres flägt så kärlaksvarm, Uppvina frosten på vår föasterru.a Och smälta isen i vår barm!