Aftonbladet – 21 oktober 1848, sida 1

IpPå man ännu mer än på bans bruna ansigtsby igenkände den tropiska solens inflytande, Fjorton dagar hade redan förflutit sedan vi lättat ankar, och vi trodde oss ännu alltjemt långt ifrån Pichlin. Vattnet i våra fat ruttnade under den glödande solen; cecina-födan hade blifvit mig förhatlig och riset afskyvärdt. Jag längtade efier slut på vår resa, då en dag, just som solen började försvinna i herisontens dimmor, den franska matrosen vinkade mig till sig. Der, se en gång dit bortåin, sade han och pekade med fingret på en nästan omärklig punkt i fjerren. För landtråttor, sådana som ni, tycks kanske den der svarta punkten blott vara ett molv, som hä ger lägre ned än de andra; men jag är bekant på det här hafvet och vet att det är ön Cerralbo, som skymmer ön Espiiitu Sento.x Och är det något derom att anmärks ?, frågade jag förundrad. Något derom att anmärka? Baca att vi seglat 60 timmars väg förbi Pichlingue, som ligger på yttersta spetsen ef Californien. Då nu keptenen tor sig vara ännu 60 timmar bitom sin destination, så är det ett räknefel af 120 timmar, — visserligen en obetydlighet på en färd af ungefär dubbelt den längden. Vet 1 det säkert?n Så säkert, svarade mannen, som jag vet, att en fransk eller engelsk kapten skulle af en sådan missräkning få gallfeher, fastän vår inte ens lärer komma att rycka på ögonbrynen. Kaptenp, kopade ban med Samma, vi ha land rakt förut. Ahl! svarade Don Ramon, i det han nalkades. nVerkligen! Nå, så mycket bättre. Vi komma då fram förr än jag väntade.