Aftonbladet – 21 oktober 1848, sida 1

Mt MMMM nästan aldrig släppte ur bänderna. Han tyck. tes mycket förändra sig, när kaptenen gaf ho. nom en befallning, och ansåg för ett odräglig tyranni, när denne gjorde sitt anseende gäl. lande. Chinesen, som skulle vara verksam både i köket och tacklaget, gjorde egentligen ingenting alls. I hans ställe kokade canacan riset och bananerna, som jemte cecina (i solen torkadt kött) utgjorde hela vår skeppsproviant. Men om kaptenen befallde refva ett segel, försäkrade chinesen, att han vore sysselsatt i kabyssen, hvarur han då fördref den stackars indianen. Denne, egentligen den enda bland hela besättningen, som arbetade, var, såsom vanligt i sådana fall, den sämst lönade. De begge unga Alpacherna täflade, till tidsfördrif, såsom äkta vildar, i knifvens handterande. De ställde sig vanligtvis tätt framför hvarandra, framböllo ett af sina nakna ben, balanserade långsamt med knifven emellan tummen och pekfingret och läto den på ett gifvet tecken falla, för att såra den fot, som icke nog snabbt drogs undan. Detta helt nya sätt att fäkta gaf anledning till tusen högst komiska, men sällan lyckliga parader, och Ålpachernas älsklingslek läckade alltid slutligen däcket med blod. Man får ej anse den anarki, som rådde om bord på Guadalupe, för något ovsnligt; jag cunde berätta en mängd exempel på den otroiga efterlåtenheten hos mexikanska skeppskapener. Brist på straflagar och fruktan att öfrergilvas af de få matroser, som äro svåra att rsätta vid kusten, hindra kaptenerna att använda tvångsmedel, som ensamt kunde upprätthålla deras anseende, De flesta fördraga sitt idande med tålamod. Don Ramon visade särleles prof på likgiltighet och resignation, hver