Aftonbladet – 18 oktober 1848, sida 3

Om lektor Ljungdahl och befordringssystemet. Till Redaktionen af Aftonbladet! Som nedanstående uppsats varit inskickad till Tiden, med anledning af en artikel der i JM 226, men icke blifvit införd, anhåller författaren till den i Aftonbladet klandrade artikeln rörande lektor Ljungdahls utnämning till Skepplanda, om benäget införande af nedanstående i Aftonbladet. En insändare i JM 296 af Tiden har med förtrytelse läst ett par artiklar i Aftonbladet rörande lektor Ljungdahls utnämning til! Skepplanda pastorat. Ingenting är naturligare. Quot capita tot sensus. Förtrytelsen öfver hans utnämning framför flera andra, i kyrkans och skolans tjenst en längre tid varande, väl kunnige, äfven kristlige och obefordrade, lärare dikterade den insända artikeln i Aftonbladet, ingalunda afunden. Och Ins. är verkligen ännu af den oförgripliga tanke, att det är längt flere som tycka, att utvämningen var signiikatif, än tvertom. Upsala-artikeln behöfver ej Aftonblads insändaren bry sig om, utan svarar enlast för sig sjelf. Han har aldrig bestridt lektor Ljungdahl kristligt sinne, duglighet, bederlighet och ramför allt ospard möda och rastlöst nit (emedan han ej bestrider något som han ej känner och ej säger något som han ej vet, deruti olik Tidsinsändaren, som numera knappt personligen känner ektor Ljungdahl, men likafullt vet så mycket om honom, som man väl ändock icke har så godt för Itt veta, om man knappt personligen känner horom), men påstår ock, att de förbigångne männen cke heller saknade lektor Ljungdahls vackra egenskaper. Men en egenskap hade de ej gemensam med honom, nemligen riksdagsmannakallet. Och just denna bar väl ändock, säga hvad man vill, utgjort ett icke ovigtigt, kanske det vigtigaste skälet ill bans nu vunna befordran. Ty, omman vill vara rättvis och opartisk, är det väl troligt att hr ektor Ljungdabl i Westerås, derest han aldrig sett riksdagen; nu blifvit utnämnd till pastor i Skepplanda? Ins. har aldrig klagat öfver, att en församing får en ung och kraftfull man till själasörjare, men tycker det vara hårdt och orättvist, att äldre, ingalunda utlefvade, kraftfulla män, de der ingen befordran vunnit, skola stå tillbaka. Till det oförvillade och ej af partisinne ledda omdömet hemställes. om ej hr lektor Ljungdal, för sin teologiecandidat-examen och 2-äriga docentur, tills vidare cunde anses tillräckligt belönt, enär han, nu 39 år sammal (han blir ej 40 år förr än nästa år), vid 29 års ålder fick lektorat och vid 32 år prebendevastorat. Det torde verkligen blifva svårt för Ing. Tiden, som så ädelmodigt, utan den ringaste uppmaning, ätagit sig hr lektor Ljungdahls sak, att säga nej härtill; och om han det icke mägtar, allid nemligen förutsatt, att han styres af oväld och ättskänsla, så torde ock rådet till hr statsrådet Genberg icke vara riktigt på sitt ställe. Och härmed anser Ins. vara nog sagdt i denna cause ceebre, ifall han ej vidare uppfordrag. Hvad lektor Ljungdahls politiska lif angår, så känna vi det litet nhvar, och den som icke känner det, kan det rätt söra detsamma. Så mycket är visst, ätt han bland det högvördiga ständets ledamöter är den yngste kämpen i de ultrakonservativas leder, honom naurligtvis till heder och ingen skam. Sedan ofvanstående var skrifvet, har man ytterigare fått smaka på en godbit i Tiden, hvaröfver Afionbladet redan yttrat sig. Ins. anser sig f. n. lott behöfva tillägga: att om man mycket äflas, att vilja ha åtskilliga bland de förbigångnes meriter iter i ljuset, så blir det, tvärtemot hvad Tids-ins. vill, ingalunda till br Ljungdahls fördel, så vida man annars kommer öfverens om, hvad som är verklig merit. Ty fastän man från ett visst håll dkeligen hör ropas, att det behöfs inga tjensteår, lär fråga är om de största pastoraterna, utan blott vappersmeriter, så torde det likväl icke vara alldees ur vägen, att göra något afseende på en längre nvänd möda i kyrkans eller skolans tjenst, när i frigt lärdomen är nära nog lika, åtminstone på japperet. Vill man, hvad lektor Ljungdahl serkildt angår, uteslutande hålla sig vid en högre bsolverad examen, så fanns ju på förslaget till ich med en teologie licentiat, som; om Ins. icke nissminner sig alltför mycket, äfven vid valet erållit de flesta rösterna. Hur Tiden än bär sig tt, blir det icke så godt att medsfullt skäl försvara Itnämningen, liksom det icke borde anses så himnelskriande att hafva vågat klandra densamma.