Aftonbladet – 18 oktober 1848, sida 3

tydenhet. Mötet med en inbiten Jesuitprest 1 Lausanne är ga. ska komiskt. Mannen tyckes hafva varit en af dessa mnitiske skaffare för Guds rike, som anse nödigt att doppa sina botgörande får i syndafloden och torka dem i helfvetet, innan de belfinnas värdige att insläppas på rältfardighetens väg. Författarinnan har) måst undergå en temlig hårdhändt bebandling vid denna tvagningsprocess, hvilken i icke rin, a mån bidragit att uppskaka och förvirra hennes redan förut tvifvelsamma sinnelag. Emedlertid qvarlemnar boken, eburu ganska lättläst, ett sorgligt intryck hos läsaren. Kanske är det derföre, att man noga märker huru genom hela denna skiftande väfnad af händelser och öden löper en svart tråd af bekymmer, som ingenstädes blifvit afskuren eller bortryckt; kanske är det ock af deltagande för detta bekymmer, som man känner sig böjd att öfversel. med bristerna. Glanspunkten af förf:s irrande lif tyckes innefattas i bennes vistande på Villa Rumini i Schweiz. Vi bemta ur hennes beskrifning härom följande utdrag: Hittills har jag — icke af glömska, men af ömtålighet — för dig icke velat berätta det störande i denna älskvärda familjs glädje, grefvens bedröfliga belsotillständ. Grefven är blott trettiotvå år gammal, men genom slag så förlåmad, att han icke kan tala och icke förmår gå allena, samt är, nära på, icke alltid fullt redig till sina sinnen. Hittills har han icke tålt någon annan än sin fru omkring sig, men nu anbäller han ganska ofta att prinsessan och jag skola spatsera med honom i trädgården; och då håller han oss en under hvar arm: — Vi (prin I! sessan är endast tjugutre år gammal) anse oss mycket lyckliga då han vill promenera med: oss, men blifva nedslagna då han känner vedervilja derför; men måste dock allvid göra honom till viljes, i anseende dertill att allt slags tvång är för honom skadligt. Han sofver hela natten vid öppna fönster, vistas hela dagen i fria luften och trifves icke inom rummen. Om det läte sig göra, så vore han bela natten i trädgården. Om han endast en kort stund är inve i ett rum, så blir ban orolig och ängslig samt låter förstå att blodet stiger honom upp åt hufvudet; då öppnas genast alla fönster och dörrar, hvilket stundom lugnar honom, men ofta icke tillfyllestgör.. Han är högt älskad af alla, ty han är mycket god och skulle vilja lyckliggöra hela menzskligheten. Hans enda njutning är musik; då han hör grefvinnan sjunga. spritter han af glädje; eljest förmärkes inga känslouttryck hos honom, han tyckes vara känslolös för allting. Man kan ej föreställa sig en mera exemplarisk bustru än grefvinnan; hon ensam sköter sin make, tvättar och! kläder honom, följer horom hvarje morgon kl. 3l till badet och matar honom då han är hungrig; ban är alldeles som ett litet barn, behöfver ledas och skötas; tjenstfolket får aldrig hjelpa honom. För att kunna förmå honom att emottaga föda, måste man säga att grefvinnan sjelf tillagat maten. Han hör ällt hvad som säges hönom, både godt och ondt, men det tyckes inte röra honom. Man är äfvenledes nödsakad att inbilla honom, det grefvinnan bäddat hans säng, eljest lägger ban sig ej deri. Du kan aldrig göra dig begrepp om huru upptagen hennes tid är af honom; om hon ett ögonblick icke är tillstädes, så ängslas och våndas ban, ej då en gång tålande prins-ssan, långt mindre någon annan, han endast då mumlar, tittar, söker och har ingen ro förr än hon kommer, dåls han försöker att springa henne till mötes och af glädje klappar i händerna, alldeles som ett litet barn vid åsynen af sin moder. Det är mycketrörande att se allt detta. I början kunde jag ej underlåta att gråta af deltagande för den olycklige grefven och af beundran för den outtröttliga grefvinnan, men nu kan jag trankilt äse dessa scener, såsom något ganska naturligt; hvad man dock kan vänja sig vid allt! Den stackars grefvinnans fotsulor äro alldeles förbårdnade af det ideliga gåendet; hon måste hela dagen valla honom. Och-hon är Hikfullt född prinsessa! Du kan derför lält begripa, att. prinsessan och jag äro mycket angelägna om att få promenera med honom, så att grefvinnan må kunna få hvila sig. Då det någon gång faller honom in att ropa oss — han kan utstöta vissa Jjud, fastän otydliga, så benämner han t.ex. grefvinnan Trinep, prinsessan Lene, och mig Lie — så skynda vi, så att vi stundom stupa öfver hvarandra, och komma alla tre fram till honom; då skrattar han krampaktigt: det ser hemskt ut. Grefvinnan tillställer för hans skull ofta musiksoareer,. emedan musiken förskingrar hans fantåsier. Dessa fantasier äro högst besynnerliga: så låter han oss stundom förstå, att han förlorat bufvudet, att de bänder, som han begagnar, ej äro hans, utan tillhöra. någon annan; alt han icke mera vistas i Schweiz, utan har blifvit lörd till en anhan, obekånt ort; att han ickej igenkänner de trakter, som omgifva honom; atl man gifvit honom andra kläder o. s. v. När han begynner alt på sådant sätt fantisera, så är det endast musik, som förströr honom och låter honom glömma dessa .fantasmagorier; men stundom förslår ej detta läkemedel, då måste grefvinnan låta inbära varmt; vatten, uti hvilket hon nedstickerl hans händer tills han. återfått känsla i dem, torkar dem mycket ,väl,; kysserdem Soch frågar rmildt: Märker du. icke nu, : Bazil, att det är dina egna händer? Då försvinner denva fåntåsi småningom. Här i Scliweiz pläga bergsboerne mycket gå omkring och musicera, såsom våra dalksrlar med sina säckpipor. Dessa bergsbor blåsa mycket bra på siva ganska goda instrumenter. Sådane komma nästan dagligen hit och musicera i trädgården; så snart grefven får höra dem, blir han glad som ett barn, rusar, om han är inne i rummen, ut, glömmande,l för musiken, mat och till och med understundom sin Katharina; när han tycker att de musicerat länge nog, gör han tecken att.:man. skall betala dem. Om grefvinnan då frågar, om hön skall gifva dem tjugo frank, så lyfter ban begge bänderna fyra gånger i vädret, hvarmed kan menar fyratio; om grefvinnan vill gifva dem trettio, så önskar han alt hon måtte gifva dem..sextio, O, att denna godhjertade menniska nu, sedar tvenne år, skall vara så hårdt lottad af Försynen! Betänk, en ung, rik, förnäm, snillrik, med lärdom och goda naturgåfvor utrustad man kan numera icke njuta frukten eller draga den minsta fördel af dessa, eljest så afundade. fördelar! Det påstås att han, på resor i det kalla Ryssland, ådragit sig en stark förkylnibg, som förorsakat denna förskräckliga sjukdom. Derföre talas aldrig ryska eller om Ryssland, och allt, som kommer dermed i beröring, undvikes sorgfälligt. A I går fick en fattig, italiensk sångare tillträde il salongen för att sjunga för grefven. Han sjöng så ömkeligt, att grefvinnan och prinsessan, som äro mycket musikal... 0304 våndades af tvånget att