Aftonbladet – 17 oktober 1848, sida 2

m——— det inre af Brasilien blef bekant; en qvinna i all in förträfflighet som fortplantningsmaschin. På dettaj ätt bafva vi, under skärskådandet af Dolores öde,ö ort bekantskap med qvinnan i hennes sexfaldigat 1 j L amhällsställning, I Dolores, Angelica, Gracia, Susanna, Sara och fru Fesh; ganska olika exemplar! Men inom dessa sex afdelningar synas alla qvinnor på jorden kunna klarsificeras. Ö ver Dolores hör jag stafven bruten, på hennes graf, så väl gom under hennes lifstid; jag hör henne utan batänkande fördömas som en extravsgant svärmerske. Det är ganska naturligt. En qvinna med gnilla, bjerta och karakter skall alltid röna förakt af den hop, som eger intetdera. Qvinnokönets befrielse från onaturliga sedvanors och fördomars fjettrar är ett problem, som vår tid tar lösa, så länge den beträder en falsk c!vilisations bana, bvilker förnekxer det mål, hvartill den menskliga odlingen måste föra, och aflägsnar sig från detsamma mer och mer. Likasom ett folk endast kan frigöras genom sjelfmedvetandet al sin värdighet och ådagaläggandet af gin styrks, och ingen tyrann någonsin frivilligt nedstiger från sin tron, och lägger ned sin spira, Sin utpiska eller fin negerpiska, likaså ligger qvinnoielse från förnedrande band och stdvanor i qvinnans egen makt, snans demoralisation finnes icke så mycket utom äktonskspst, som icke mer inom detsemma, så snart detta, afslutast com en låg spekulation för henves lifsuppehälls på sasligheten: bekostnad, engast ör en sexl på sinl Ifrodsställe!se. Hos den örfårda qvinven, ofta Kintre sonlig än en sådan busru, una det brott sia fom mannen örst begick mot den olyckliga q Så a begrepp:t husmoder är nästan syrozym! med jur och det stundo a tages ganska ill, jar läser och skriver, är föga hopp för n kommande generations u ng och ochag. Så kallado dygdiga husmödrar, hvilka af biräking kuvat den återstod al granvlagenhet, som de pensionsuppfostran önru hafva i,behåll a icko uraktlåta att med vederbörligt föratt ka: sta sten på en G:acias graf. Vi kunna ieke iär käona on man bättro än af det sätt, kverpå bar dömer om andra, Datsamme gille äfven om! qvir nån. o