Aftonbladet – 16 oktober 1848, sida 3

dölja någon: aristokratisk tanke. Sålunda hafva vi sagt, att våra tvenne kamrar skulle utses genom samma valmän. Vi anse, att valmännens omdöme skall uträtta hvad vi göra genom lagen, och att de sålunda sända legstiftaren till den ena eller andra kammaren, allt efter beskaffenheten af bans skickligbet och karskter. Detta är, utan tvifvel, att räkna på allmänna omdömet, på det allmänna sunda vettet. Men böra vi väl också, midt i dessa stora pröfningar, vänta: mycket af detta allmänna vett? Allt hvad oss tillkommer, är att genom visa inrättninvgar laga, att det allmänna sunda vettet lätt och utan hinder gör sin tjenst vid valen (lifligt och långvarigt bifall). Ett vigtigt inkast återstår: konflikten mellan kamrarne. Monarkien besatt tvenne utvägar för slitandet af dessa slags stridigheter: deputeradekammarens upplösning, eller en förändring af majoriteten inom pärskammaren, tillvägabragt genom nya pärers utnämnande. I det nuvarande regeringssättet erfordras något nytt medel; och vi föreslå detta i de tvenne kam. rarnes sammangående (vid skiljsktiga beslut). Såsom våra motståndare möta oss med inkast mot allt, göra de så äfven här. Innan vi hade framställt detta förslag om de tvenne kamrarnes tillfälliga förenande för ögonblicket, sadel man oss: huru skolen j draga er ur bryderiet,! när de två kamrarne blifva af stridiga tankar? Nu säger man oss: efter j för vissa fall tillåten de tvenne kamrarnes förenande, hvarföre ullåten j det då icke från början och för alltid? I sanning en förvånande logik att sålunda underkänna de bemödanden lagstiftare alltid gjort för att hindra församlingars hänförelser. Man måste rätt och slätt se på hvad vi åsyfta ). Vi vilja hindra, att ett infall, en kapris, ej tages för ett definitivt uttryck af rationalviljan. — Vi vilja ej, att ivenne lika starka krafters antagonism hindrar det politiska machineriets gång. Under sednaste regerivgen sade jag, till stor förargelse för de personer, som framför allt bröstade sig öfver sin monarkiska hängifvenhet: ,systemet af fullstärdig jemnvigt är orimligt, och, i fall af stridigbet, måste kraften att slutligen afgöra ligga hos den makt, som omedelbarast utgjorde landets, således hos deputeradekammaren. Nu, då de begge kemrarne lika och -på enahanda grund uttrycka landets mening (representera landet), begär jag, att, i händelse af stridighet emellan kamrarne, de må sammanträda till gemensam öfverläggning. M. h. innan jag mnedstiger ur denna tribun,l. vänder jag mig med en slutlig hemställen till törsamlingen. På alla bänkar inom denna församling finnes ett stort antal ledamöter, som föredraga tvåkammarsystemet, men hvilka likväl, om jag skall sätta tro till vissa uttryck, som undfallit dem, äro benägne att rösta mot de två kamrarne, emedan landet utdömt dem. Landet skall bafva utdömt tvåkammarsystemet? hvem har sagt det? för min del tror ögonblick rådfrågades, skulle det snarare vara för två än för en enda kammare, Se bär mina skäl i få ord: Såsom man vet och äfven säger, har största bindret mot republikens upprättande legat i bristen på förtroende och i fruktan för nya hvälfningar. Nå väl, bvad behöfves då? Är det en konstitution månne, som, misskännande de förflutna åren, öppvar dörren för bråd störtade ölverläggningar, för omröstningar utan föregången noggrann pröfning; eller är det ej, tvertom, en konstitution, som leder till. öfverläggningarnes mognande och till att väl betänka sina vota? Om vi antaga två kammare, tillfredsställa vi landets kraf af ordning, hofsamhet, upprätthållelse. Vi ådagslägga, alt vi vilja göra slut på hvälfningarne, och inträda på ordnade styrelsers bana. Landet skall uppfatta det så, och tacka oss derför. För min del — jag upprepar det — tror jag mig genom vidhållandet af denna mening utöfva en handling af redlighet, och gifva ett bevis på min uppriktiga önskan att stadga republiken. — Jag är af dem -— j veten det — som sagt republiken vara önskad och förberedd -. (buller inom venstern). Ja, M. H., jag skulle vara saker till ett förhatligt skrymteri, om jag yttrade motaatsen Talrika bifallstecken). Men jag tillhör dem, som fattat republiken ärligt och utan tankar i bakhåll: som uppsände uppriktiga böner för att Frankrike under detta regeringssätt målte finna hvad det i femtio år eftersträfvat. Naväl, för att så må blilva, måste vi gifva landet en konstitution, med hvilken man kan gå, och som har utsigt af varaktighet. Inrättandet af tvenne kamrar utgör ett verksamt medel härför. Om j, republikaner sedan gårdagen, förkasten detta, sätten j republiken i fara. (Bifall på flere bänkar.) Sessionen uppskjutes under tio minuter. Då den ånyo börjar, har hr Antony Thouret ordet, för att bestrida amendementet. Presidenten uppmanar församlingen att ej förlora tiden och att skänka telearne hela sin uppmärksambet. Han påminner, satt trettiotvå antecknat sig för debatten öfver art. 20 i dess allmänhet; att dessutom många amendementer blifvit anmälda; och att inalles sextiosex ledamöter begärt ordet (Utrop). 2uL (Forts.) ) Läsaren påminner sig ur det föregående, att del slags tvåkammarsystem, för hvilket Duvergier de Heuranne talar, till sina grunder går ganska nära det norska, äfvensom det i Sverige vid 1840 —41 årens riksdag såsom hvilande antagna, samt till jag motsaten. Jag tror, ait om landet i dewa xx a mo rm