est SPL VS SEGOSLFUSCE MEST SERLEg TPS I nr hn violinen ackompagnerar med arpeggiofigurer. Denna sats har jemväl en intressant harmonibehandling och gör ganska god effekt. — Utom Concertinon producerade br B. ännu en komposition af eget arbete, nemligen en ny konsertuvertyr (F-moll), som utmärker sig genom flera lyckliga ider och;en effektfull instrumentation, ehuru ett och anmat motiv hade kunnat vidtåla en mera följdriktig utveckling. På sångnummer led man denna afton ingen brist. Af signora Penco hörde man en Bellinisk och af m:ll Julia Berw.ld en Donizettisk aria: båda pjeserna märkvärdiga för sitt öfverflöd på noter och tomhet på tankar, men ieke dessmindre vid detta tillfälle sjungna med en färdighet, en elegans och finess, som tillvunno begge sångerskorna stormande applaus. Man skulle hos båda endast kunnat önska något mera korrekthet uti drillen. Sgra Penco lät höra sig ännu en gång, nemligen tillsammans med hr Gäntber uti en på en gång melodiös och briljant duett ur Kossinis Armida. Båda artisterna visade sin talavg från en verkligen artistisk sida, och rönte stort bifall. — Af hir Gnospelius och Dela Santa sjöngs med mycket bifall en duett af Donizetti. Hr Gnospelius bar nyligen återkommit från en studieresa i Frankrike och Italien, och den väntan, hvarmed man motsåg hans uppträdande, blef i det hela taget icke sviken. Hr Gnospelii tenorstämma eger nemligen en särdeles frisk och vacker timbre, och för öfrigt-tycks ban hvarken sakna öfning eller smak; dock var det för tillfället valda numret alltför obetydligt, för att, tillåta någondera visa sig i en bestämdare dager, och dessutom var sångaren synbarligen besvärad af den hos debutanter vanliga lampfebern. Sedan denna hunnit öfvervinnas och då hr Gnospelius framdeles uppträder med ett mera innebållsrikt parti, betvifla vi ej ganska förmånliga resultater af hans talang. — Sgr Della Santa utförde sitt parti i hvarje hän ende förträffligt. Bland instrumentalierna förekom ock en fantasi af Servais, utförd af en ung violoncellist, som vid detta tillfälle för första gången uppträdde ioför en större konsertpublik. Det var hr Mollenhauer, redan förut fördelaktigt känd af musikälskare genom de intressanta qvartettsoirgerna hos hr Davidson sistlidne vinter. Hr Mollenhauer förenar lif och djerfhet med musikalisk känsla, hans ton är mäktig af flerfaldiga nyanser och gör lika god effekt i cantabilet som i bravurpassagerna. Denne unge konstnärs talang, redan mycket utbildad, bör i len framtid kunna uppsvinga sig till en betydande höjd. Hr M. erhöll sördeles hfligt bifall, så väl efter de särskilda variationerna, som vid pjesens slut. En ganska intressant nyhet var Felicien Davids berömda tonmålning Öknen (le dåsert) och man stadnar i förbindelse hos hr Berwald för det han äfven hos oss gjort denna märkvärdiga komposition inbemsk. Sällan skall man finna ett nationalstycke med så lyckligt träffade drag, så glödande färger , endast möjliga genom den dubbla egenskapen af nära personlig bekantskap med ämnet och en dermed barmonierande fruktbar och uppfinningsrik fantesi. Såväl Muezzim-sångerna, som Alma-dansen, karavanscenen med stormen m. m. ega, så vidt vi kunna bedömma det, en beundransvärd: lokalfärg, och ideen att personifiera öknen i sång, synes oss verkligen poetiskt tänkt och utförd, äfvensom det hela vinver mycken hållning och betydelse genom utt pjesen börjas och slutas med denna sång. Författaren har undvikit allt charlataneri med bullrande janitscharmusik, hvartill ämnet dock så lätt kunnat förleda. Endast sällan har han användt instrumenter af detta slag, och då göra de äfven sin effekt. Bland de serskilda numren värdera vi mest Soluppgången, en naturskildring af ett underbart skärt behag — den romantiska ,Almadansenn, som består af högst intressant kombinerade oboeoch klarinettsatser — samt stormiscenen. Ett par körer, äfvensom den egyptiska sången, äro, ehuru i sig sjelfva intressanta, dock temligen uttänjda, och blifva derigenom något tröttande, äfvensom man i uppfattningen af det hela saknar en viss innerlighet, förutan hvilken åhörarens känsla ofta lemnas orörd, um ock fantasien erfar en hflig väckelse. Hr Gänther utförde solosången och hr Sundberg deklamationen i detta nummer, båda på ett utmärkt sätt, och äfven i öfrigt var utförandet förtjenstfullt, endast att nyanseringen i lorkestern här och der kunnat vara något mera markerad och noggrann. Le Dåsert, gafs för första gången på en Conservatoire-konsert i Paris den 435 Dec. 1844, och sällan har en instrumentalkomposition derstädes gjort ett så stort uppseende som denna; Parisarne kunde ej tröttna att höra och beundra den. Kompositören hade länge och fruktlöst kämpat mot de missöden, som talangen utan beskyddare aldiig undgår i Paris. lOmsider öfvergick han till St. Simonisterna, och sedan deras samfund blifvit upplöst, följde ban stiftaren till Cairo, hvarifrån han anställde utflygter till orientens städer och öknar under begrundande af den österländska musikens mysterier. Då pesten utbröt i Egypten, återvände ban till Frankrike, der ytterligare svåra motgångar väntade honom, till dess hen uppträdde med det verk, hvartill de afrikanska öknarInes andar tyckas inspirerat honom, och hvilket, liksom genom ett trollslag, på en afton framryckte honom ur mörkret och skänkte honom ett namn af europeisk betydenhet.