Aftonbladet – 13 oktober 1848, sida 3

nutvuden inop ölver de onda tiderna, huru en och annan af dem stundom utbrister: Ja, det må väl kära syster säga; hå hå ja ja, du tunga verld! — Stackars Aftonpost! En dylik tungsambet synes äfven hafva påkommit dess redaktion, hvilken genom sitt suckande och pustande verkligen gör allt mer och mer skäl för det skämtande namn, som en annan tid ning för någon tid sedan gaf densamma. Hvad emedlertid den förevarande frågan om Nourrige sngår, så bär det icke bättre ihop för Aftonposten, än att början af dess anmärkning icke egentligen faller på Aftonbladet, utan på H. M. Konungen; emedan Aftonposten hakat sig fast vid det bekanta uttrycket i Konungens tal till storthinget, om ,fastheten, af Norriges konstitutioner. Dessutom är hela det påföljande resonnemanget helt och hållet ologiskt. Aftonposten tycker sig uppenbart finna, att det demokratiska eller s. k. folkpartiet i Norge är högligen missnöjdt med icke blewt den np. v. regeringep, utan, hvad värre är, den np. v. folkrepresentationen, som kallas aristokratisk, byråkratisk. och Gud vet icke allt af samma styggelse. — Frågan är icke nu, säger Atonposten, patt unodersöka hvem som har rätt. Frågan är endsast natt ådsgalägga med exempel från Norge, att man redan der klagar högljudt öfver beskaffenheten at den icke mer än 33 år gamla konstitutionen, hvilken våra radikaler prisa som ett non plus ultra. Under debatten harom frsamkommer ett och annat, som varit med mycken häftighet bestridt a! de svenska radikalerna, nemligen att, när man närmere betraktar tillkomsten eaf Norges representation, den i sjelfva verket hvilar företrädesvis på en byråkratisk grund, d. v. s. på en åt embetsmäpnen tillämnad öfvervigt vid representantvalen — ett påstående, som vissa ledamöter i det stockholmska reformsällskapet sistl. vår betraktade nära nog som en hädelse, när en liberal framkastade en sådan invändning, men hvilket nu bekräftss just från samma sida, der det för ett par månader sedan ifrigt motsades. Men det hörer paturligtvis till konseqvensen der vid lag. Om emedlertjd förhållandet pu verkligen är såpdant, att, å ena sidan, ett parti i Norge blir allt mer och mer förskräckt för ett överhandtsgande bBondregementeb, och att å den andra, ett annat parli anser demokiatien ega alltför litet utrymme och derföre sträfvar att från den synpunkten regenerera representationen, ja, såsom Norges Aftonblad (eller som det der heter: Morgenbladetv), tyckes önska derifrån utesluta alla embetsmän, så phemställe vi, om det just kan vara skäl att anse pen så beskaffad representation, med hvilken så lunda intet parti skulle vara belåtet i det land, åer den i tillämpningen fisnes så förträfflig, stt den bör tjera till mönster för ombildnivgen af representationen i en annan stat, der partierna äro ännu mer oense? Denna fråga kan vara intressant nog att vid tillfälle närmare företaga till vundersökning., Detta lilla stycke är måhända icke så illa hopsatt, för syftemålet att vinna bifall: 4:o hos de rent konservativa, och 2:o hos de halfliberala, men politiskt lättskrämda, med ett ord, de verkligt grå. Alla de, som på förhand hata en demokratisk grundval för statsskicket, och således äfven Norges representation, skola naturligtvis: finna denna godbit i Aftonposten ljuflig som en honung, och många åndra at framskridandets motståndare skola gnugga händerna af fröjd öfver, att nu hafva Åftonposten! så mycket på sin sida. Granskar man åte räsonnemanget närmare, så förråder det ome-l delbart antingen den gamla kända sorten af Allebandaärlighet (välförståendes det gamla Allebandas), eller också en viss portion bufvudsvaghet — må detta uttryck. ursäktas. Ty utan ettdera af dessa elementer, hade Aftoppostenv troligen icke försökt att proppa i sia läsare en sådan orimlighet, som att anmärkningar emot , eller missnöje med det Norska Tregeringssyste-l, met skulle utgöra en motbevisniog mot demls l l l t som velat taga det demokratiska af sjelfva representationeps inrättning i Norge till mönster för det representativa skicket i Sverge. — Läsaren torde erinra sig hufvudinnehållet och syftningen af de artiklar, som vi pyligen infört vr Morgenbladet, äfvensom af det kommiue. setänkande, rörande regeringssystemet i Norge, som likaledes blifvit meddeladt i Aftonbladet. ! Dessa skrifter hafva gått ut på ingenting s annat, än att visa nödvändigheten af regerings-!t systemets närmare öfverensstämmelse med all-ll nänna tänkesättet, samt att framhålla de mot-l: sägelser, som nu ega rum emellan det byrå-l! kratiska partiet på ena sidan, och majoritetens af storthiogsmännen å den andra. Derjemtejs bar förf. till de norska artiklarna påpekat ett! förhållande, som ansetts böra förebyggas förl framtiden; nemligen att, ehuru de närandel! olkklasserna hafva en otvifvelaktig öfvervigt vid! salen, om den begagnas, det byråkratiska par-J: iet dock, genom sammanbållning å sin sida, ll nedan den motsatta sidan jemförelsevis saknatlt edare, vunnit åtskilliga segrar. Likväl visas ilc rtiklarna, såsom ett otvetydigt faktum, attle letta förhållande börjat på sednare tiden än-le lra sig alltmer, i samma mån, som folket hlit-1 it förtrognare med grundlagens anda, och det!c ffentliga lifvet: hunnit utveckla sig. Det ärls lå i sanning ett verkligt genidrag af Aftonposten, att framtaga de nyssnämnda anmärkninsarna såsom ett bevis för den åsigten, att den I emokratiska principen i norska konstitutionen ore förkastlig. Har icke Aftonpostens red., ikasom förut de s. k. reservanterna, visat faråga för en öfvervägande radikalism uti norka statsskicket? Och nu frambålles från samna sida, såsom inkast emot samma konstitu ion, en anmärkning deröfver, att den demo;raliska principen icke hunnit nog genomföas! Hvilken lärdom inhbemtar man häraf, om cke den, att de grå, lika väl som de konservative, i sin oro vränga och vrida sig på alla nöjliga sätt, för att komma undan det sunda a MN KT 2 IT At å AA fr -— — OO CO -ss PR AA mm