Aftonbladet – 13 oktober 1848, sida 2

emnas staten i händerna på en förfärlig anarki, lesto värre, som den befinner sig i skötet af sjelfva de högsta myndigheterna? Hvem vet ej, att den ryktbara statsmaximen: Konungen regerar, men styr icken, har blifvit uppfannen. just för att afböja en dylik anarki? Enligt ert förslag utnämner republikens president ministrarne, och likväl erkännen j, att desse bafva behof af eder stadfästelse. Vinna de icke ert bifall, bör presidenten utnämna nya, hvilka likaledes måste hafva sin utnämning bekräf:ad af er. När så är, hvad blir då af er enhet, er enkelhet, er omöjlighet af konflikt-r? Åren j så förvissade, att presidenten aldrig skall vilja hafva andra ministrar än dem nationalförsamlingen önskar? Den konflikt j förebrån värt system, återkasta vi då på edert. Vi påstå icke, att, med tvåkammarsystemet en gång antaget, all konflikt skall upphöra; men vi säga, alt andra kammaren skall kunna förekomma många sammanstötningar. I alla fall, om enheten och enkelheten ho3 er går framför allt, till och med framför frih-ten, antagen då en enda kammare och gillen förslaget att ej hafva någon president i republiken; hvarom icke, så antagen två kammare och en president. I begge systemerna är konseqvens; men ertär inkonseqvent (bifall från flera bänkar). Skälet att skydda friheten är utan tvifvel det angelägnaste för oss alla, derföre har jag uppehållit mig så länge dervid. Men det skäl, som utgår från angelägenheten att gifva besluten mogenhet, är också för ingen del likgiltigt. Månne det ej är väl, at: i konstitutionen införa någonting, som motar ett möj!igt förhastande vid besluts fattande? Jag skall icke här upprepa hvad Lally-Tolendal sade 1789, och Daunou jemte Boissy-dAnglas år 3, rörande farorna och olägenheterna af de hänförelser, för hvilka enkamrar så lätt gifva vika. I öfrigt utgöra dessa faror och olägenheter det enda, hvarvid hr rapportörn fästat sig. Han erkänner dem vara af vigt. Men han tror sig uppstäla ett tillräckligt medel mot dem genom den engelska inrättningen af trenne läsningar. Godt! Jag säger, att detta är att helt och hället missförstå de lärdomar, som det förflutna och erfarenheten gifva vid handen. Se här hvad jag finner i en bok af Benjamin Constant: Alla de tyglar, som en församling kan pålägga sig, såsom fl:re läsningar, reg!emente 0. s. v. äro alla illusoriska. En enda kammare framställer, inför reglementet, en minoritet och en majoritet, och såsom denna sednare, i sin allmakt, gjort reglementet, så kan den också alltid göra om det, och dermed borttaga den enda tygel, som återhäller den. Läggen nu banden på hjertat och sägen mig, om j tron, att en suverän församling nånsin skall låta sig stäfjas af ett reglemente, som den ej gifvit sig sjelf och hvars verkan den alltid kan förinta? (bifall). Vi framställa ett exempel, som visar huru ofta reglementet kan våldföras. Det våldföres oupphöriigt, och utan att man ens har lof att försvara det. I sanning, det vi upplefva är högst förvånande. Hela verlden erkänner, att lagarne, för att vara goda, böra moget diskuteras och betraktas: hela verlden erkänner, att församlingar äro utsatte för de beklagansvärdaste hänförelser, och att i synnerhet vi, i detta land, mer än andre äro hemfallne under dylikt. Och likväl vilje vi icke i vår konstitution införa de garantier, som andra folk, lugnare än vi, ansett nödigt att införa i deras? Det är sannt, ait hr rapportören, för att lugna oss i afseende på faran för de hänförelser församlingar äro underkastade, anför exemplet af er sjelfve under fem månader. Detta utgör ettargumentum ad hominem, hvilket sätter dem, som skulle vilja bekämpa det, i en ömtålig ställning (leende). Likväl, tillåten mig säga er, att, innan jag läst eri utskotts utlåtande, också jag räknade på att kunna för min räkniog åberopa er till exempel; men, i motsatt mening. Detta har varit mindre artigt (nytt leende); men, jag tror det vara mera sant (bifall). c,, (Forts.) TO