Aftonbladet – 12 oktober 1848, sida 2

riksdagsordningen: Landtmarskalk eller talman må ej kunna vägra proposition, utom i det fall, då han finner en väckt fråga bokstaftigen strida mot grundlagarnas lydelse,, Följsktligen skulle det vara bokstafligen stridande mot grundlagarnas ordalydelse, att i: Oktober vidhålla ett beslut, hvarå samme talman likasom de öfrige ett par månader förut sjelf framslällt proposition, och som är fattadt af tre stånd ). Hvart skall det väl slutligen leda, om talmännen på sådant sätt, genom en godtycklig atsträckning af rättigheten att vägra proposiiov, upphäfva sig till en särskild beslutande makt, och statsskickets enhet således ännu mera splittras och sönderslites, än detta redan skett genom sjelfva de tunga formerna? Släpp väl fram dessa prejudikater, och vi skole snart få se, huru en reaktionär minoritet skall söka och lyckas att genom de två första stånden beherrska nationens alla angelägenheter, äfven beskattningsfrågor. Nu om någonsin synes det derföre vara behöfligt, att borgareoch bondestånden icke låta de enskilda önskningarne om en snar hemresa, eller svaghetskonsiderationer af ett eller annat slag verka till vekhet och eftergifvenhet i en sak, der både den klara rättvisan, grundlagarnes bokstaf och allmänna tänkesättet bland nationen är på deras sida. ) Vi inöre här hr talmannens anförande, hvar han motiverat sin vägran. Man finner dera esllra bäst, att han icke ens haft någon bokstaflig lydelse att åberopa, utan byggt sin förklaring på flere-sökta syllogismer; hvilka skola stödja hvarandra. Anförandet lydde så: Grundlagen förutsätter i 109 R. F. och 80 R. O. det fall, då riksdag kan upplösas utan at statsreglering hunnit uppgöras, nemligen om konungen finner skäl dertill efter det fyra månader förlidit från riksdagens början; hvaremot grundlagen på intet ställe ens antyder, att Rikets Ständer kunna undandroaga sig riksstatens reglerande, utan tvertom uttryckligen föreskrifver, att den skall uppgöras från riksdag till riksdag, så vida konungen låter Rikets Ständer vara tillsammans; hvadan ur: aktlåtenhet i detta hänseende, såsom med statsbestyrens oafbrutna gång icke förenlig, måste anses förbjuden. Trenne stånd hafva väl beslutat uppskof med statsregleringens definitiva afslutande, intilldess skatteförenklirgsfrågan vore slutligen pröfvad och afgjord, och att detta icke kan -anses hafva inträf. fat vid det stadium, hvaruti samma fråga sig nu befinner, synes väl otvetydigt, enär, äfven efter min förut uttalade och ännu vidhbållna åsigt, frågan bordt behandlas efter 69 S R. F.; men då ett a Ständerna fattadt beslut, som visar sig icke kunna gå i fullbordan, ej kan eller får tillintetgöra grund: lagens föreskrifter, samt Ridderskapet och Adeln och Presteståndet tvenne särskilda gånger förklarat sig icke vilja om skatteförenklingsfrågan ingå på votering i förstärkt Statsutskott, hvilken utväg fö frågans slutliga pröfning och afgörande således må ste anses undanröjd, finner jag mig icke kunna framställa proposition på hr Norins förslag, som på tagligen åsyftar att förhindra ordinarie statsregleringens afslutande och jemväl har det emot sig att, om det kunde antagas, ståndet derigenom blefve förhindradt att fatta annat beslut. Jag nödgas säledes vägra den äskade propositionen.p —— ste