Huru de konservative vilja hafva Konungamaktens och Representationens begrepp uppjattade. När den sista stora paraden på Carl XIII:s torg var förbi, såg man ibland åskådarne flera bland konservatismens stockholmska kämpar vandra derifrån i ett särdeles nytert och upprymdt lynne; och man skulle kunna nämna åtskilligt om uttrycken af detta glada lynne på kaffåer och casinos omedelbart derefter, om man ville på torgen upprepa hvad som talats inom fyra väggar, ehuru icke just mellan fyra ögon. På bekantskap med sjelfva innehållet äger allmänheten likväl ett anspråk, hvars tillfredsställande vi icke få undandraga oss. Härom kunna vi alltså berätta, att man i ett hänseende bildrikt förklarade för någonting utomordentligen passande, att det gamla Götha lejon hade fått offentligt förevisa sina klor, så omedelbart efter de två lägre ståndens betänkliga mottagning af den högvördiga jemnkningsdeputationen blotta två dagar förut; och att mången, i ett annat hänseende, såg en borgen för landets lugn, i den assurans på fönsterrutor, som stockholmarne erhållit genom denna imposanta demonstration åt mobben. Ty — så tycktes man resopnera — när så stora bräckligheter sitta säkert qvar, så har det ingen fara med beståndet af de långt segare, som konservatismen svurit att omhägna på andra håll. -— Glädjen var likväl icke mycket långvarig; ty innan andra två dygn förflutit, fick man tillfälle att alhöra Bondeståndets diskussion öfver jemnkningsförslaget; och en sådan diskussion bar sannolikt sällan förut varit hållen inom det hedervärda ståndet. Yttranderne voro den gången icke blott skriftliga (man vet huru färdig konservatismen är att nedsätta värdet på sådana, förstås vär de icke sjelfva äro konservaliva) — utan äfven muntliga; och bland dessa var den korta betraktelsen af Strindlund sjelf icke den minst syftesrika, när man besinnar till hvilken krets den ställdes. Jemnkningsförslagets förkastelse blef också enhällig. Konservatismen har utan tvifvel rätt i sitt påstående att Stockholm icke är Sverige: att det, genom inflytandet af tänkesätten hos dess folkmängd eller af uppträdena på dess gator, huru de än må utfalla, icke kan jemföras med hvad Paris är för Frankrike, Berlin för Preussen, Wien för Österrike, Frankfurt i närvarande ögonbl ck för bela Tyskland ; — det gifves ingen centralisation här, som är värd att nämna, i dylika sammanlikniogsfall. Häraf torde man äfven naturligtvis kunna sluta till buru litet det betyder i hela landet, om Stockholms fövsterrutor få sitta i fred eller icke; men slutsatser äro icke konservatismens starka sida; det mrationellay — hvari syllogismens konst har sitt väsen — är dess högt förklarade ovän. Och ändå har Sverige någonting centralt, af ofantligt mera vigt och mer inverkande än en hufvudstads opinion, och på hvilket bajonnetter icke förmå imponera det ringaste. Denna centralpunkt är opinionen hos den svenska riksdagen — hvar helst den må befinnas. Riksdagens åsigt är hos oss den medelpunkt, ifrån hvilken tänkesätten om det allmänna utstråla telegrafiskt till landets mest aflägsna hörn; — om icke förr, åtminstone när ;Svenska Folkets Representanter kommit hem igen, och hos sina valmän och ståndsförvandter skola redogöra för hvad som utättats och icke uträttats; hvarvid de i begge fallen äfven bafva att besvara den betydelsefulla frågan shvarföre? — Huru denna redovisning nu kommer att utfalla, och huru detta hvarfören nu kommer att besvaras, derom kan man få ett begrepp i det väsendtligaste, genom den nyssnämnda diskussionen; och genomgår man den än en gång, ur denna synpunkt, så är verkan icke svår att ana. Det blir då omisskänneligt, att händelserna vid denna riksdag öppnat ögonen hos Bondeståndet, mer och allmänligare, än någonsin förut: — att ett klarare ljus än biuills uppgått för detsamma öfver Ståndets och allmogens ställning till de två första stånden och byråkratien, äfvensom öfver systemet i det hela, och öfver de verkliga hindren emot sådana förbättringar, som Folket boppats, men, efter hvad dess representanter ou sjellve yttrat, icke vidare ser sig kunna boppas, så länge samma förhållande fortfar. Det märkligaste och från äldre riksdagar mest skiljaktiga härvid är, att denna klarsynthet blifvit Ståndet ordentligen påtrugad genom de två första ståndens ihärdiga bemödanden, och icke härstammar från någon ingifvelse utanför riksdagen eller främmande för den. Och ju längre riksdagens slut förhalas, ju längre fortfar denna Bondeståndets undervisning genom de två första stånden, och ju mera hopa sig de faktiska bevisen, som de hemvändande folkrepresentanterna hafva att lägga åskådligt framför sina kommittenters och ståndsförvandters ögon, till deras öfvertygande att hvad som förkunnas dem icke är någon individuell in