Mitt omdöme? Vet för det första, min goda Robert, ni må kunna bedöma ellting i verlden, men sn qvinza kan ni icke bedöroa. Hvarföre icke? Emedan en qvinra icke kan bedöma sig sjelf. Hur kan då en annan bedöma henre? Kan en qvinna ens bedöma en anran qvinna? xIckedestomindre, anmärkto Robert, ,ligger ett Visst omdöme i hvad ni tänk:r om detta fruntimmer. Ni må ha rätt; och j:g styrkes härutef i min tro, att en qvicna äldrig kan göra sig skyldig till ett brott. En qvinna är alltid utan skuld, emedan bon icke vet hvad kon gör — hon kan ej bedöma sig sjok Skönt förklaradt, min dyre Robert! För denna anke ensam förtjenar ni blifva älskad af en qvinna, åsom jag älskar er. Och bliva, såsom min vän Hinango, sårad i nin själs innersta af en qvinna, samt utan hylla ch hopp förföljd minut efter minut, sekund efter sekund, af en vålnad, hvilken en gång såsom rjä: blef en del af min egen varelse, cch hvilken såsom hustru ställer sig till en annan mans di: position. Ja, jag känner det; det miste ligga en himmel på jorden i kärlek, i sann kärlek, i två beslägtade varelsers upplösning I en själ; men jag känner äfven, att intet helvete på jorden, ingen plåga i helvetet går upp emot det olycksaliga i en sådan kärlek, som Gen om hvilken det märkvärdiga skaldestycket Astralas Dom gifver en, ehuru endast svag, föreställning. Förfärligt! Rysligt ! suckade Gracisa, seende mot höjden och sammanpressande sina händer likasom i bön; men-...n, tillade hon efier en lång paus, vändå skulle jag velat känna den förtrollande qvinnovarelse, som öfvade en sådan mekt öfver en sådan man som Hinargo. Den trollkraft, hvarmed hon kunde detta, det är den hemlighet, som Hinango, såsom en man af heder, bär med sig till sin graf. I hvilket fall som beldst måste hon hafva varit en sällsam verelse, om men får sluta från verkningen till orsaken. Får jag fråga er, Robert, afbröt hon, för hvilket ändemål öfversatte ni det rysliga eksldestycket vAstralas Dom på engelska? För att nedlöggas i grundeller hörnstenen till ett Hospital för hysteriska qvinnorp, svarade Robert med en viss intonation — och Grecia rodnade. Ickedestominire ä!ster jag er, min gode Robert, inföll bresiliansken, flyktende i sin karaktersfulla originalitet från det djup af vemod och