Aftonbladet – 4 oktober 1848, sida 2

BEVY AF TIDNINGARNA. Aftonposten för i går afton innefattar, under tteln: ,Riksdagen 4848,, en artikel, som visar, alt den beksnte Vinterbladsmannen, den berömde snögubben, ändtligen blifvit vred och börjat resa på sig. Likt den kraftfulle hafsguden Neptunus, när han med sitt: quos ego griper till treudden, är också icke snögubbden att narras med, när han fattar sin grep och gifver på med skaftet. De konservativa hafva fått kännas rätt vackert vid Vintermannens kraftiga tag i anledviog af deras oefterrättlighet under denna riksdag. Men det egna och märkliga är likväl, att hvad som förekommer om dem, nästan mera synes bafva haft till syftemål att få komma i handgemäng med de liberala; så att, när man läst artikeln till slut, skulle man nästan tro, alt det, enligt snögubbens åsigt, är de liberala, som halva största skulden för hvad som på denva riksdag icke kunnat uträttas. Detta säges väl icke precist i artikeln; men man finner emedlertid, a:t gubben är mycket oud på dem, eller åtminstone på Aftonbladet. Ja, på sina ställen är ban verkligt förfärlig. — Se här, t. ex., hvad han yttrar på ett ställe, redan i början af artikeln: Hr von Hartmansdo:ff t. ex. och ätskillige liberale ledare äro så lika, att det är otäckt åt. som man säger. Hör dem bara, när de kommendera, och skåda, huru de blifva åtllydde. At den ene kommenderar: till höger! när den andre kommenderar: till venster! dt gör ingen skilnad i fältherretalent eller taktik i det stora hela. Plutarchus skulle icke få svårare arbete, än han ofta haft, om han ville uppgöra en parallele mellan hr v. H. och Tiden å ena samt Sven Heurlin och Aftonbladet å andra sidanp. Man påminner sig härvid nästan huru kejsar Nero i Rom en gåpg önskade, att. alla Roms invånare skulle hafva blott ett hufvud, på det han måtte kunna athugga det i ett tag. Snögubben är väl icke alldeles så grym; men emedlertid har ban med sitt skaft gifvit ett hiskligt dråpslag åt en bel bop på en gång, då man betraktar, att Tiden och Aftonbladet, hvar för sig, bestå f en icke så obetydlig personal, samt dessutom hr von Hartmwansdorft och Sven Heurlin hvar för sig äro temligen seglifvade. Måtte en blidare temperatur snart inträda i lynnet, och smälta något af derna mäktiga vredel — Fvem vet, huru stor förödelsen annars till slut kunde komma att bliva. Isländaren Thiodolf var icke fruktansvärdare, när han råkade i sitt berserkalynne. Till den sammanställning af de liberala och de konservativa, som vi här omnämnt, hörer äfven följande strof i samma stycke: Erfarenpheten har en och annan gång visat, att de ;kortsyntaste, just genom sin kortsynthet svingat sig upp till anförareplatser, På alla si