Aftonbladet – 4 oktober 1848, sida 1

SS rm AO ———-—— fram vid tinningaros. Men så mycket längre var hans mörka skärg, hvilket föll ned på hans bröst, och i motsvaranse yvighet betäckte öfverläppen. Han blickade omkring sig på det församlade folket loch lade derpå tygeln öfver tigerhuden, som: betäckte sadeln. q Tystnaden fortfor. En he!ig anda af andakt tycktes ätfölja honom och göra allas hjertan öppna för barns med spänd väntan afbidade ord. TIONDE KAPITLET. TALET FRÅN STIGBYGELN. Och Lorenzo satte sig på passande sätt i sin sådel, och talade och sade: En sällsam dag har uppgått öfver verlden vid tidens lopp. Högst underbart sig rör en ande inom menskoslägte:s hjertan och söker svaffa sig ett skick, en skapnad, ett yttre väsen någonstäds, — vill dana hvad mennistorna gifva pamn af samfund. j Den andsn, som vi ej förstå att nämna och icke skåda, — endast förutsätta, försöker, i sin verkningskrets på jorden, att stifta lagar för den tid som stundar, att lägga grunden till en bättre odling, att kalla fram ett rike, länge ansdt, jag menar Hirrans rike här på jorden. Tillbaksskådom i den flydda tiden på verldens öden, och vi skola so, att menskan Iyftats ur sitt barndomstillstånd af den id vi kalla religion. Vi sa religioner uppstå osfbrutet, än härmningar, än alster af bvarandra, men från en evig urspruogsteligion, I hvilken form än efterträdarn syns. Vi skåda äfven, när de bytas ut, besynnerliga mellantider, toma på tro, på en id allenast, då det yttre skenet blott har menskans dyrkar och hon förslösar, i föraktlig yrsel, den sjilens kraft, som skulle höja henne på nytt och lik en framtidshärold krossa förbrukta former. Så har timat redan två gånger, under några tusen år. Försjuoket djupt uti förtryck och mörker låg slägtet fordom — i afgudadyrkan — den råaste — för Mammon och för köttet, och offer tändes för den gyllne kalfven. Då trädde Moses upp, ett bud från Gud, Att ställa fram ett rike utar konung,