Aftonbladet – 3 oktober 1848, sida 3

MJÖAVEI, Ia Vv YLER VLH IrUHiHa StitLCcISEr IM. mM. NYatdera anses såsom en serskild stat i staten? Eller skola desse mångtalige individer, eller stiftelsernes målsmän. utgöra serskilda suveräna makter för prejerierna i rikets alla provinser, hvilkas välde de altmänna statsmakterna icke förmå styra? — Är det Kongl. Maj:t och Rikets Ständer värdigt, at! bibehålla desse maktlystne menigheternes tjenare, hvars bröd och ull de i stolthet afverka, vid deras tro att få förblifva i sin inbillade maktutöfning? — Aro, eller hafva desse statsmän, vid utöfningen a! deras beskattningslystnad, i mån af rösträtt varit beredvillige till motsvarande garanti för riksbankens ansvarighet att inlösa sedlar? Då man, sanningen likmätigt, kan på dessa frågor afgifva ett nekande svar, har man tillika fullkomlig anledning att till alla delar förkasta Pres:eståndets inbjudning och den dermed förenade inbillningen.p Pehr Östman från Westernorrland önskade at inbjudningen måtte läggas till handlingarne, då den endast syntes vara ett sätt att vilja hölja de moln, som uppgå på denna riksdags horizont, ett dålig! sätt att vilja igensopa spåren af adels och presters förfarande hitintills. Ola Persson från Blekinge: När man läser bögvördiga Presteståndets förslag kan man sannerligen icke hegripa hvarföre de gjort sig så mycken möda at framställa ett sådant, som icke skulle i ringaste mån ordna eller reda den nuvarande intrasslingen, -utan om möjligt är göra den änvu värre, — ifall icke meningen varit att härmed vinna tid för himlen vet hvilka ändamål Icke heller förstår man huru presteståndet kunnat betrakta ärendet såsom en privilegiifråga, ty det har ju aldrig varit föreslaget att förändra sättet för de nuvarande pastoraliernes utgående. Kommiiterades förslag vidrör icke alls denna sträng, i hvilket fall jag ej skulle undrat på, om det högvördiga ståndet funnit den missljudande för dess fina öron. Skatteje:kningen rörer visserligen läroverken och skolstaten, så vidt dessas aflöning är bestämd inaturapersedlar, men skolstat och lärarepersonal är för ingen del detsamma som presteståndet. Det sistnämnda har icke medgifvit denna stats ledamöter delaktighet i ståndets representationsrätt, och ehuru visserligen åtskillige skollärare, högre eller lägre, äro prester, följer deraf alldeles icke att de nödvändigt skola vara det, och bedrager jag mig icke, så kommer deras antal att betydligt minskas, sedan den dubbla nädärsberäkningen upphört. Men om äfven Presteständet skulle hysa sådan ömhet för lärostaten, att det anser densamma såsom ell med sig sjelf, så återstår att fråga: Hvad är då här å bane? — Har man velat fråntega denna lärostat, eller kronan eller någon rentetagare det minsta af dess tillständiga rätt? — Har man velat förändra rentepersedl!arne hvarken till antal eller belopp? har man velat rubba systemet för grundskatternas utgående, huru obilligt och betungande det än är? — Nej, man har endast velat ordna uppbördssättet och fastställa det efter rättvisare grunder; man bar velat befria rentegifvare, ej från sjelfva rentan, men från prejeriet, trasslet och obehaget vid deras utgörande. Är denna lättnad verkligen så stor, att våra lyckligare lottade medständer,och. helst det stånd som säger sig vara med hjertats och intressenas band fåstadt vid allmogen,, bör missunna henne denna lilla lättnad? — Bondeståndet begär ej att få betala mindre, — så långt har det ej ännu sträckt sina förboppvingar, — men att icke tvingas betala mer än det rätteligen bör, att ej det ena året nödgas erlägga mer än det andra, oftast just då det har minsta förmågan dertill; att veta hvad det bör betala och att slippa i detta fall bero af uppbördsmännens godtycke, slarf eller egennyttiga spekulationer. — Begär den deri: för mycket? Gör det så, om det önskar att dess själasörjare, dessa som bäst se huru det arbetor i sin anletes svett, och huru svår hvarje utskyld är att frampressa — att dessa, säger jag, skulle räcka det en broderlig, eller om det så bör heta, faderlig hand, att medverka till vinnande af denva lättnad? — Vårt hopp har biifvit bedraget, jag inser -det: med smärta, men då så skett, är detta för oss;en ny anledning att skjuta ifrån oss en hand, som långt ifrån att hjelpa oss upp ur vårt förtryck, snarare skulle ännu djupare nedtvinga oss; — ja, jag kan ej annat säga än: beklagansvärda äro Sveriges innebyggare, som ega ett sådant prestestånd, och ifrån deras inbjudning tar jag mig friheten yttra de ord, som finnas i vår Litania: bevare oss milde Herre Gud! Peller Jönsson upplyste, att inbjudningen redan vore afslagen inom Borgareständet, och önskade här samma utgång: Pehr Sahlström från Stockholms län, som för sin del fullt rättvisade Husbergs och Strindlunds grundliga anmärkningar, trodde dock, att utom den rent materiella sidan, äfven en annan förtjente allvarlig uppmärksamhet; nemligen det nu gjorda försöket att än mer konsolidera embetsmannamakten i Sverige, denna makt, som redan nu har tiondegifvarne helt och hållet i sina händer. Man vet hvad en fullt utbildad embetsmannamakt innebär: den förmår hindra alla: reformer och innesluter hela landet i ett nät, deruturingen kan undkomma. Denna makt tål ingen vidare tillökning. Genom utskottets förslag skulle den bli lik alla andra medborgares; ej en stat i staten. Den afsigt här blifvit nämnd vore lika farlig som den materiella förlust, landet lider genom prejerierna och missbruken. Inbjudningen borde afslås. Sekreteraren bad att till protokollet få anmärka, att han, i konseqvens med hvad han förr yttrat vid fråga om ytterligare uppskjutande af Bevillningsutskottets utlåtande JM 24, ansåg förevarande inbjudning stridande mot 75 riksdagsordningen, — hvarefter, uppå framställd proposition, inbjudningen afslogs och -lades till handlingarne. — Ridderskapet och Adeln häri dag förehaft statsutskottets nya förslag till voteringspropositioner i skaiteförenklingsfrågan. Hrr von Hartmansdorff och Printzensköld. ansågo utskottet hafva saknat anledning att inkomma med dessa förslag, sedan deras förra blifvit ogillade, och den förstnämnde yrkade, att memorialet måtte, såsom formvidrigt, läggas till handlingarne. Grefve Horn och hr von Hohenhausen instämde häruti. Hir Rosenblad och Bildt) sökte deremot visa, att då hos adeln och presteståndet proposition på bifall till de fö ra förslagen olifvit af talmännen vägrad, i anseende till förment ngrepp i presteståndets privilegier, samt detta insrepp i protokollsutdrag anförts såsom hufvudskäet för presterskapets ogillande, hade utskottet haft inledning att frånskilja den del af voteringsprojoitionerna, som föran:edt deras förkastande. Gref(e Lagerbjelke sökte i eit längre anförande ådagaägga, alt en vägran al votering i förstärkt statsitskott vore alldeles stridande mot grundlagen. Men len af hr von Hartmansdorff begärda propositionen ef bifallen. Derefter företogs presteståndets injudning till instämmande i dess skatteförenklingsörslag. Hr v. Hartmansdorff hade, i sak, bott tre nindre väsentliga anmärkningar att göra vid mom.l! I MM aAnL än oo 0 0 32 stt offranklings!