Aftonbladet – 2 oktober 1848, sida 1

slags plan till samhällets omstörtande, till an! fall på sjelfva samhällsgrunderna, och att sedan J8öra sig sjelf till samhällets kämpe, för att: leröfra en flygtig popularitet;. (Bifall från yttersta venstern.) Statsmän, vanda att taga sakerna för hvad de äro, låta icke hänföra sig af dylika drömmar. De känna ganska väl, att några andra förbättiogar -Jicke äro möjliga och verksamma, än då man tåligt förändrar facta, sedan man förut med .Jomsorg granskat dem. Må man således icke -Påbörda oss förslager, svärmerier, drömmar, på ul bvilka vi aldrig tänkt! — Jag vet, att det alltid funnits två slags statsmannaskolor. Den ena anser det närvarande -samhället för sitt ideal; enligt hennes lära, är hvarje förändring vådlig. Vi hafva bört denna skolas adepter, när man begärt en frihet, när man t. ex. be—gärt valrättens utvidgning; vi hafva hört dem, nicke här, men i en annan kammare, svara: Tsgen er till vara! Om j medgifven någonting, ,o skall floden föra er med sig,. — Och medan man mot floden satte detta motstånd, vexte den ri ouppbörligt, slutade med alt stiga öfver brädeldarna, och tog en tron med sig. — Det fin3-Nes en annan statsmannvaskola, som icke fruk,. Itar framskridandet. När denna ser en rättighet uppgro, fostrar och bägnar hon den, Hon träder i spetsen för rörelsen, hka skild från -svärmeri, som från öfverdrifter. Denna skola gör jag anspråk på att tillhöra. Man har nekat, att samhället vore förbundet nåtill pågot botemedel mot det ouda. Jag tror åldetta onda uppenbart och förbindelsen att bota aldet oundviklig. Hvad läkemedel angår, så I misströstar jag icke om er förmåga att upptäcka det. Alltså måste man inskrifva denna e )samhällets förbindelse; och den består uti... se, (Afbrott från grundlags: ommitteens bänk.) -) Den bedersvärde mr Dufaure irrar sig, om -Ihan tror, att jag i detta ögonblick an; riper uttrycken i grundlagsutskottet. Det är icke almot detta jag vänder mig. Jag ville blott yt.Jtra att om man ur inledningen till vår nya -Igrundlag utplånade den samhällets skuldför-Ibindelse, som med andra ord kallas rättigtjbet till arbetstillfällen, så skulle men afvika alfrån allt det föregående i franska samhället. ilbNaturen, samhället — ropar man — hear . Isagt till menniskan: varbeta, arbetal, — men om arbetaren svarar: Jag har ej tillgång till något arbeie; jag har arbetskraft, nen intet tltillfälle att använda den., — hvad skulle sam,hället svara derpå? månne detta: Lef, eller Idö, efter bebag; hvad angår det mig? — (Lif-lligt bifall på yttersta venstern.) Mot denna slutföljd reser sig hela församlingen, och med skäl... (Afbrott). ) Flera röster. Det är mot er, som församlingen reser sig. I Mr Billault. Jag får till dem, som afbryta, ?luttala två obestridliga sannivgar: den ena alt passionen icke tycker om motsägelser; den anIdra, att vederläggningar betyda mer än afbrott. Naturen, det är sannt, förmår ej hindra men: flniskan från olycka. Om menniskan icke arbetar efter naturens befallning, så sker det anItingen derföre, att hon icke finner något arbetstillfälle; eller att hon icke vill arbeta, utan Theldre svälter; men samhällets åliggande är ljust att ersätta och utveckla naturen. Det bör således göra allt hvad det förmår för att få naIturens arbetsbud efterlydt. Ju mera det i såIdant hänseende kan ersätta naturen, ju mera kan det anses civiliseradt och fulländadt. (Brat Bra! från skiljda ball). Hvem af oss förnekar, att barnet och den kraftlösa ålderdornep äro berättigade till bistånd? Ingen. Nåväl, när en oförutsedd olycka träffar den arbetsföre mannen, utan hans eget förvållande: kan man vägra bistånd äfven åt honom? Men, tag er till varal — ropar man — Ni tillskapar ett ovilkorligt anspråk på staten; deri ligger vådan, ty detta ovilkorliga anspråk kommer ofelbart att göras gällande med alla sina slutföljder,; — Men begär väl jag, eller någon annan, att den skuld, som staten sålunda åtager sig, skall godtgöras genast? Nej, detta är en öfverdrift — hvad vi fordra, är att man förbinder sig till uppfyllelsen af denna samhällets pligt mot medborgarne, inom gränsen för det möjliga, inom gränsen för tillgångarne. J hafven på republikens fana inskrifvit ordet: Broderskap. Gifven akt derpå! Folket, hvilket, som j sjelfve anmärkt, icke är främmande för slutkonsten, frågar sinsemellan, om detta ord har någon meniog. Låtem det icke säga att det saknar en sådan! Det är en grundsats, om hvars inskrifvande i grundlagen här är fråga; och meningen med inskrifvingen är, att förmå styrelsen så vidt som möjligt närma sig det mål, dit den oupphörligt bör syfta. Vi hafva hört flera styrelser vid sin tillkomst erkänna någon viss styrelsegrundsats; men efteråt, i mån, som de aflägsnade sig från födelsestunden, förglömde de äfven styrelsegrundsatsen. Liknen icke dem! Vi hafva sett Julistyrelsen falla. Hvarföre? Månne derföre, att den missbrukade korrupionen? Utan tvifvel har den missbrukat den; och det är detta, som ådragit den liknöjdhet af de högre samhällsklasser, hvilka vid sista revolutionens wtbrott stadnade med armarne i kors, i stället för att ila till hepnes försvar. Men hvad som störtade henne, det var hennes oupphörliga glömska af den verkställande makt, som utförde Februarirevolutionen; Julistvrelsen al