Aftonbladet – 30 september 1848, sida 2

nat arbele 1 en skog, nara Paris; de skulle der( sysselsätta sig med stenbrytning efter en bergssprängning. De voro alldeles oförmögna de:till; och af mensklighet, af en välvilja som jag gillar, t tillsade man dem att icke vidare befatta sig med detta göromål, hvarvid de voro ovane. Jag gillade krigsministerns beslut, att låta betala dessa gamla krigare sin daglön, fastän de icke arbetade, och anmärkte, att det ändå vore en hjelpi nöden (Gan ska bra! Ganska bra!). J sen således, att det är en nödbjelp, i trots af alla tolkniogar, men att J blott viljen dölja denna nödbjelp under slöjan af arbetslön för ett lätsadt arbete; det vill med andra ord säga en försnillning af allmänna medel, ett bedrägeri emot samhället. Nåväl, erkännen då hvad det är. Använden orden i sin rätta mening, och talen icke om rättighet, när frågan är om nödbjelp. Betrakten hvad J gören: arbetärne äro tillfälligtvis utan förtjenst:( J gifven dem en hjelp; men J kunnen icke gifva ( dem de 8 eller 6 francs, som de annars förtjent i f daglöning. J gifven dem icke en gång 2 francs; J gifven dem till lifsuppehälle och just hvad de behöfva för att hafva bröd under loppet af en månad, 2 månader, 3 månader, Härvid finnes å deras sida icke någon rättighet att göra gällande; ty funnes det en sådan, så skulle de säga: men jag förtjente förut 5 francs, 6 francs, 8 francs om dagen; gif mig dem! Vidare: vid hvilka tillfällen skulle dessa nödlidande vända sig till eder om bistånd? Hände det under en tid af allmänt lif i näriogsyrkena. men i följd af något missnöje med deras förläggare skullen J väl då gifva hvad de fordrade? Nej: Naturligtvis skullen J förbehäålla er rättigheten att svara dem; Jag ger, när nöd är för handenp. Eller: Jag ger icke alla årstider, utan blott vin-7 tertiden,. — J skullen sålunda fästa vilkor vid efterkommandet af er förbindelse; och detta kallen J en rättigbet å arbetarnes sida! J förbehållen er friheten att gifva eller icke gifva: att välja tid för edra gåfvor: att gifva vid det eller det förutsatta tillfället: att endast gifva så mycket som behöfs till det nödvändigaste lifsuppehälle; och härvid talen J om en rättighet å mottagarens sida! Men, J förgäten ju modersmålet; I gifven orden en an nan mening, än den allmänt antagna! (Lifligt bifall.) Jag skall genom ett annat exempel visa, huru olyckligt ordet rättighet här är tillämpadt. När en rättighet är i fråga, så förutsätter. den jemlikhet i densamma för alla; man skiljer icke dervid mellan olika medborgareklasser. Gifves det således en rättighet, så gäller den lika för alla utan undantag Nästan hvar och en kan numera skrifva. En tidning har länge blifvit utgifven häri Paris af arbetare; några bland redaktörerna äro för närvarande ledamöter i denna församling, och jag räknar som en heder för mig sjelf, att finna dem här; ty de äro ibland våra utmärktaste män, och de bäste medborgare. Men de hafva utöfvat en fribet, en rättighet; friheten och rättigheten att utgifva skrifter t. ex. utöfvas sålunda af hvem som helst. Men den rättighet, hvarom vi bär rådpläga, skulle ieke blifva någon rättighet för alla. Rättigheten tillarbetstillfälle skulle endast gifva anspråk på tillfälle till ett visst slags arbete, neml. handarbete; -Om en person, som endast är van vid själsarbete, skulle söka opp hrr ministrar och begära sysselsättning, i grund af rättigheten till arbete, så skulle hrr ministrar svara bonom: ni är en lycksökare; gå ! (Munterhet. : Man ser häraf, att uttrycket rättighet till arbete är ett talesätt, som står i strid med ordens sanna mening och vårt språks anda. Vore här icke fråga om annat än att underkasta oss ett felaktigt språkbruk, så skulle vi med försakelse underkasta oss det; men när frågan är att genom detta felaktiga språkbruk möjligen återkalla gatukriget, tillåten mig alt då se litet nogare på saken och lägga vigt vid frågan om språkets rätta bruk (Bifall). Jag har nu visat, att j icke kunnen gifva annat än en nödbjelp. Sägen då detta, utan omsvep! Jag medger, att det arbete, som man skulle gifva under titel af hjelp, skulle kunna få någon förbättring: att man skulle kunna förskaffa annat arbete, än blotta handarbeten; men tillfällena dertill skulle i alla fall vara ganska inskränkta; bär skulle i alla fall finnas klasser, som j icke kunnen bistå. Men i alla fall skulle det ändå vata en nödhjelp; och något annat namn kan icke gifväs deråt. Talrika röster: Det är klart. Thiers. Men om de arbetslösa arbetarne, i stället för att framträda under åberopande af sin för lägenhet, skulle framträda med en artikel af grundlagen, antagen af oss och åberopa den; besinnen hvilken fara, som derigenom skulle kunna hota samhället. Under de förfärliga dagar, då samhället behöfver värja sitt bestånd med styrkan och med lagen i förening; hvilket vådligt Vapen vore ej då satt i faktionernas händer genom en -grundlagsartikel? Och nu ett ord i afseende på frågans financiella sida. Ur hvilken källa skullen j ösa för att kunna fullgöra det nya och så fruktansvärda lagbud, som man vill införa i vår statsförfattning? Om det vore hela folket, som gjorde avspråk på bistånd ur skattkammaren, och om denna skattkammare blott innehölle de rika medborgarnes öfverskottsmedel, då skulle jag Iyssoa till förslaget; men å den ena sidan framträder icke här hela rfolket, och å den andra är det icke rikedomens öfverskott, som är i fråga. Å den ena sidan är det blott en liten del af folket, åt hvilken anspråksrättigheten skulle beviljas; och å den andra sidan: månne väl statens :skattkammare är rikedomens? Nej, det är den fattiges skatt. Talrika röster: Sannt, sannt. Thiers: Man säger oss, att det är de rika som böra betala utskylderna; att man måste omflytta utskyldernas börda. Godt, men försöken! J skolen se, att statens skattkammare alltid blir den fattiges skattkammare, och icke den rikes; och hvarföre? Emedan rikedomens innehafvare alltid äro föga talrika, men det alltid är det största avtalet som skattar. Om genom en allmän utskiftning af Frankrikes jord, genom en Lex agraria, genom kommunismen, skullen bemäktiga er allt hvsd de rike ega i Frankrike, så skulle j ej dermed kunna bestrida statsutgifterna för ett enda år. Hvad är det i sjelfva verket som man föreslår oss, när vi åsidosätta alla de allmänna fraserna? Man före slår, att godtyckligt utbetala en aftvungen daglön åt en liten del at folket, men taga den ur hela olkets skattkammare. Tillåten 055, som Önska att denna belägenhet göra allas intressen gällande, illåten oss att hejda er och att säga er: den skattkammare, ur hvilken j viljen ösa, är hela folkets, och företrädesvis den fattiges. Vi behöfva härvid cke längre vädja till billigheten, men till någoning ännu mera befallande: till rättvisan.s (Talrika och högljudda bifallsteckep.) -—-—-—— AS 0 mim RR AA mm FF 2 — (NV — AA mm z TT TC Vv I OO KA MM mm mm BB EE BS Hm TT EE cc NN