DEBATTER I FRANSKA NATIONALFÖRSAMLINGEN den 42, 43 och 44 September, OM ANSPRÅK PÅ ARBETSTILLFÄLLEN, GENOM STATENS FÖRSORG. (Forts. från gårdagsbl.) Mr Creimieux begynte med att fritaga sig ifrån all delaktighet i något slags sekt, och ville blott uttrycka hvad som vore hans enskilda öfvertygelse.. Den innebar nödvändigheten af konseqvens i nationalförsamlingens åtgärder, och att då man i Februari hade formligen utlofvat arbetets rätt, vote det inkonseqvent att nu utesluta: den ur grundlagen — ;Middagstiden d. 24 Februari — yttrade han till slut — tänkte jag icke på någon republik; men republiken bar uppkommit säsom en fö!jd af alla de morarkiska rön vi hade gjort dittills. Sedan man sett dessa rön, det ena efter det andra, förbigå fruktlöst: sedan man insett nödvändigheten att söka problemets lösning på andra håll, trodde man tiden vara kommen för en styrelse i verklighet och på allvar — för republiken. Mr Barthe yttrade sig bestämdt emot amendementet. Till en början anmärkte han, att Considerant icke vare upphosman till den s. k. arbetets rätt, emedan Considerants lärare, Charles Fourrier, redan på sin tid framställde samma grundsats. — Talaren sökte sedan visa, att arbetets rätt nödvändigt och oafvisligt leder till hvad man kallar arbetets organisation, och att arbetets organisation lika nödvändigt leder till upprättande af nationalverkstäder. Han besvor nationalförsamlingen att noga åtskilja demokratiens grunder från socialismens, och taga sig till vara för den förblandning man kunde göra emellan de förra och de-sednare, framörallt hos de mindre upplysta folkklasserna och hos innevånarne på landet. Denna afsöndring vore nödvändig, på det man icke måtte orättvist anklaga demokratien och på: dess räkning skrifva de ökade utlagor, som för närvarande trycka de skattskyldige: äfvensom på det man icke måtte missledas till den föreställningen, att den demokratiska republiken vore lika oförmögen att stadga sig och vinna varaktighet, som socialismen. ) Mr Gaslonde. Socialismen är icke annat än kommunism, under en temligen genomskinlig förklädnad. Socialismen är den moderna tidens största villfsrelse; men den har tillika en sann sida. ISå snart en lära förmår utbreda sig så, som socialismen, ådogalägger den just genom sin allmänligThet att den i en eiler annan af sina satser uttrycker något från menskligheten.oskiljaktigt behof. LaImartine har på sitt vackra språk hänvisat till solcialismens sanna sida, när han talat om det materialistiska och egoistiska samhället: om ett slägte utan tro, utan Gud, utån barmhertighet, sam säger till den brödlöse arbetaren: Dö, om du vill; Ilef, om du kan! — Sannolikt råder i Lamartines skildring någon öfverdrift; och bland orsakerna till Idet elände han målat, får man icke utesluta hvad han uteslutit: lasten, obetänksamheten, lättjan; för öfrigt är taflen träffande. Det är vid anblicken af len dylik skildring, som socialisterna säga: allt står illa till bär i verlden: och allt det onda kommer lifrån eganderätten., — Lamaitine har försvarat eganderätten: bar sagt, att ban för den hyser den Idjupaste vördnad; men utan att tänka derpå, har Ihan gjort sig sjelf till socialist, när han sagt att Iman måste rätta eganderätten. Nej, det är icke eganderätten som man måste rätta, utan dess inInehafvare. Men huru rätta dem? Omöjligt kan det ske genom någon grundlag: det är endast möjligt genom sedlighetens lag, genom kristendomen: genom spridandet af den religiösa undervisningen. : Socialisternes grundörvillelsa hestår i att sammanIblanda moraliska fö:bindelser med ovilkorliga rättspligter. Eller finnes väl någon mening uti en väl1) Från en f.d. Carbonarichef var denna förklaring icke utan betydelse: man finner deraf, att C:erbonarizmens syfte är fulikomligen demokratiskt, och har ingenting gemensamt med Socialismen.