Aftonbladet – 26 september 1848, sida 2

Enligt öfverenskommelse lärer nettoinkomster skola delas lika mellan kgl. teatern och de italienska artisterna. —— AA — Vid Franska Teaterns andra representation i lördags fick allmänheten lära känns flera bland de nya sujetterna, nemligen M:rs Auguste, Bachimont, Lavernos, Baron, M:mc Bazin, M:lle Julia och R. Sangrely. Man gal två pjeser; den ena en enaktskomedi, ett af de små glada, men obetydande efemerer, hvaral parisiska scenen öfverflödar ; den andra en treaktskomedi, eller snarare en dram, men med tillräckligt komiska situstioner, uppträden och repartier, för att rättfärdiga titeln af komedi. Här förnyade man bekantskapen med m:r Voizels och m:me Stephens sedan förra säsongen kända mästerskap i säker och lefvande framställniog af karakterer och passioner; hr Voizel hade titelrollen (Lami Grandet) och m:me Stephens hufvudrollen (La Duchesse de Lan: geais). Begge voro de egentligen handlande representanterna af två motsatta samhällsåsigter : den gamla restaurerade aristokratiens bördsfördomar och kejsardömets stolthet öfver sjelfförvärfvade förtjenster. La Duchesse de Langesis är en ung och rik kokett, belägrad af friare, hvaribland en general Jumilly (m:r Lavernos) af napoleontiska skolan, och Arthur de Nerval (m:r Delmary) från Faubourg S:t Germain. Utan att gynna någon, håller hon begge i sina bojor; mer beherrskas sjelf af sin tant, La Princesse de Blamont-Cbauvry (m:me Bazin), en dame från den gamla goda tiden, som väl finner koketteriet alldeles efter den forntida ordningen, men framför allt varnar sin nicce att icke låts fånga sig af den roturiera generalen — blot en skapelse af nce Monsieur Buonaparte (Byo. napart), som hon uttrycker sig. Gummar är skarpsynt; ty den unga damen bar verkligen fattat tycke för den unga generalen. Genom en högst originell tillställning af Grande uppdrifves också detta förut dolda tycke slutligen till en oemotståndlig passion, som medför intrigens slututveckling. Stycket medgaf blott åt två bland de nykomne att utmärka sig: åt m:r Lavernos såsom jeune premier och åt m:me Bazin såsom gumma. Om m:r Lavernos icke var allt hvac han sannolikt tycks kunna vara vid andra tillfällen, så fanns dertill en särskild och högst ovanlig orsak; m:me Bazin visade sig deremo! som en fulländad framställarinna af dessa gamle repertoirer för ståndsvidskepelse, som man någongång ännu träffar äfven hos oss, på afsida magnatgods, der de utgöra den äldre familjens öfverhofmästarinnor och ungdomens guvernanter; hon var verkligen intressant. Med alldev löjlighet, som hennes bisarra grundsatser måste väcka, låg det likväl så mycken värdighet i hennes sätt, och ett sådant uttryck af religiös öfvertygelse i hennes lifliga och häftiga föreläsningar, att mean icke kunde vägra aktning åt hennes karakter, medan man log å! hennes åsigter. M:me Bazins tant är en typ att studera, för framställningen af komiska gummroller utan karrikatyr. Förpjesen och efterpjesen skildes genom er på sitt sätt tragisk mellanakt. Till en börjar var denna mellanakt ovanligt lång, och när ridån ändtligen gick upp, förblef scenen en lång stund tom, till publikens stora undran: derefter gick ridån ned igen, för samma tomz scen. En stund derefter lyftes den på nytt och nu framträdde hr Delmary, alldeles ensam, och med attityd af annoncerande; hav tillkännagaf att hr Lavernos, som skulle föreställa general Jenvilly, hade råkat bryta af sig armen, och anhöll om publikens öfverseende, i fall han icke utförde sin roll så, som publiken kunde fordra och han sjelf önskade. När ridån för tredje gången uppdrogs, visade sig alltså hr Lavernos med venstra armer i band — icke så alldeles opassande för er general; men för en ung general, och framträdande i egenskap af älskare, var det så mycket betänkligare. Emedlertid utförde hr Lavernos sin roll, tre långa akter igenom, så sann! och lifligt, och så ledigt med den arm som stod till hans disposition, att hvar och en skulle trott armbandet endast höra till hans kostym, om man ej fått veta förut hvad det betydde och för hans spel glömde man fsnart både hans person och den olycka som pyss träffat honom. Det är iogen hvardaglig talang, som gör det efter. — I Lunds Weckoblad för den 24 dennes läses följande: Bland dem, hvilka Hans Maj:t Konungen under sitt längre vistanle på orten hedrat med en särdeles nådig uppmärksamhet, bör nämnas