Förslaget till 4:a voteringen, om sättet för skatteköpeskilling8 erläggande, näf anstånd dermed önskas, ansågs af hr Printzensköld och frih. J. Cederström grundlagsvidrigt, emedan en ändring i rikets ordinarie räntor. icke kan behandlas såsom statsregleringsfråga. Hr statsrådet Giniher förklarade; att han väl ansåge flera punkter i denna fråga icke kunna komma under omröstning i förstärkt statsutskott, t. ex. den ifrågavarande, men deremot borde flere andra göra det. Till denna öfvertygelse leddes hr G. af den enkla argumentationen, att eburu ej alla frågor, som röra statens inkomster, böra till statsregleringen, så höra Jikväl dit alla de, som bestämma dessa inkomster på siffran, och der således två stånd ej hafva rättighet att förtrycka tvenne andra stånds mening. Hr statsrådet förklarade, att hans yttrande härledde sig, dels från öfvertygelsen om rättsenligheten af statsutskottets förfarande i vissa punkter, dels af hans önskan att stånden måtte komma till ett resultat, så att riksdagens sönderbrytning förekommes. Hr Printzensköld upptog detta sista yttrande och frågade om det kunde vara meningen att kalla det för sönderbrytning af riksdagen, att man, hvar på sitt rum, försvarar grundlagens stadganden. Hr P. förmenade att man, så länge man lefver under grundlagens skydd, måtte hafva rätt att yttra sin öfvertygelse och slippa få höra några sådana anspelningar. Det framställda förslaget till voteringsproposition ogillades. Vid föredragning af 3:dje punkten, som handlar om rentornas förvandling i penningeskatt, yttrade sig först hr von Hartmansdorff emot utskottet. Han ansåg det hafva oriktigt förfarit, först deruti alt det i sitt förslag till voteringsproposition sammanfört lagstiftningsoch verkställighetsåtgärderna: Den första afdelningen handlar om att skatterna alltid skola utgå i penningar, i stället att detta hittills endast skett tillfälligtvis; andra afdelningen handlar om beräkningen af skatten, i fall denna blir fastställd i penningar; den tredje handlar om runstyckstalens jemnande till skillipgar, och denna fråga är af beskaffenhet att inverka på statsreg!eringen. Men när den första afdelningen — lagstiftningsåtgärden — behandlades hos ståndet och afslogs, komm9 de begge andra icke under öfverläggning, utan ansågos, till följe af beslutet öfver den första, vara förfallne. Likaså skedde hos presteståndet. Således strider utskottets förslag mot 58 S RB. O., hvilket också iakttogs vid 1840 års riksdag, då i samma fråga lagstiftningsoch verkställighetsåtgärderna skiljdes vid voteringens anställande. Det andra felet i utskottets förslag är, att deri ej göres skillnad mellan de rentor, som utgå till civile och militäre kårer, hvilkas rätt ej är skyddad af privilegier, och dem som utgå till ecklesiastikstaten, hvilken har sina privilegier. De voro skiljda af 1840 års statsutskott, och undantag för presterskapets rentor är alldeles nödvändigt, ty enligt 414 SR. F. få ett stånds privilegier icke ändras utan att alla fyra stånden och konungen derom äro ense. Derom !år ej röstas i förstärkt utskott. Således måste presterskapets rätt undantagas, äfven om det öfriga vore riktigt. Förslaget borde ogillas, och hr von H. ansåg att landtmarskalken : icke ens kunde framställa proposition derpå. Hr Sandströmer sökte visa att sättet för beräkningen af statsverkets inkomster är en stats:egleringsfråga, och anmärkte skillnaden mellan frågan om förändring i räntornas beräknande: och om ändring i dispositionen af indelningarne. Det åberopade exemplet från 4840 vore icke rigtigt, ty då hade ej varit fråga om räntornas förvandling, utan om hvad som innefattas i 20 och 23 punkterna af statsutkottets förslag. Att skilja propositionen så, som hr von Hartmansdorff vilie, bade ej låtit sig göra, emedan då skulle kunnat inträffa, att genom olika beslut öfver de särskilda frågorna ett hemman komme att erlägga en del af sin renta i penningar och en del efter det gamla sättet. Förslagen i de olika afdelningarne af voteringspropositiopen sammanhänga så nära med hvarandra, att de ej kunnat sönderdelas, ty den som vill ränteförvandling, kan ju vilja hafva den just på det föreslagna sättet och icke på något annat. Hate delning skett, och första afdelningen blifvit bifallen, men de andra afslagna, så hade dermed intet beslut kommit att finnas. Hr S. fästade slutligen uppmärksamheten dervid, attstatsregleringen ej kan bringas till slut, om stånden fortfarande stanna i olika beslut öfver denna fråga. Hr Printzensköid sökte bevisa, att någon förändripg, som rör statsverkets inkomster, ej kan afgöras genom votering i förstärkt utskott, och att bifall till förslaget i 3:dje punkten skulle hafva inflytande på indelningsverket, som genom kungl. författningar är tillförsäkradt att förbhfya orubbadt vid sina förmåner. Frih. J. Cederström ansåg ärendet för en lagfråga, som icke kunde blifva lag ens om alla 4 stånden fattade öfverensstämmande beslut, emedan afvikelsen ifrån konungens proposition innebär visshet på förhand, att H. M. icke skulle sanktionera beslutet. Hr Lefren ansäg frågan e vara af civillags natur, men att den rörde kongl författningar och den ännu heligare enskilda äganderätten; således vore Utskottets behandlingssätt olämp. ligt. Den invändninogen, att ärendet vore en stats. regleringsfråga, eftersom det remitterats till Statsutskottet, ville tal. vederlägga med 34 R. O., som säger att Ständernas beslut skola falla efter ärendets beskaffenhet, oberoende af att det ena eller andra Utskottet behandlat det. (Forts:) Ridderskapet och adeln har i plena förliden lör dagsafton och denna förmiddag fattat följande be slut öfver statsutskottets memorial rörande skatte förenklingen: yttrandet om 4:de punkten, att der harda ansags sam färfallen. godkändes: likaså der