Aftonbladet – 23 september 1848, sida 1

I förtro henna hela den rödhårige Pet Gentleboy, at! jsörja för honom både dag och natt.p Sara kundo koappt hålla sig från ett gapskratt lehuru hon visst icke fann sig i en ställning, som Ivar egnad att väcka löje. Godt, Patrick! svarade hon, säg då åt kapten Hinango och d:r Tkorfin genom Eucy, hvad jag har Igagt er. Lucy kan då och då komma och taga l emot arbete, och på detta sättet kan bon ge er mera I D jr blir dat bästa, och nu vet jag hvilken kurs jag skall styra. Och säkert skall jag icke lemna rodret, förrän kapten Hinango går till sjös med Astrala. Farväl, miss Carolina. Men stopp litet: säkert vill ni inte resa härifrån, så länge kapten Hinango är här? Vi måste båda tjena baronen och han oss, tills den unga ladyn och de andra samtligen klarerat hamnen. Vi måste dag och natt hålla akt så längel, pJag vet dets, suckade Sara, och Patrick tog afsked och gick. Vi förbigå händelserna den natten, som följde på förlofniogen och herr Clostings återkomst, och finna Robert följande morgonen på hans kontor vid Dlreitagatan, blek som döden. Man trodde der att han hade förkylt sig i sin morbroderg park på Bota Fugo. Han var just sysselsatt med brefvexling rörande kolonien i Santa Catharine, då två herrar nalkades skranket till hans Pburo. Den eno var: herr Forro, hvilken presenterade honom den andre som herr Ciogting; såg upp från papperet, och såg vid sidan a? herr Forro en man, hvars yttre icke hade någonting utmärkande. Det var en kort, starkt byggd man, med skarp; men ostadig blick. De!t fägnar mig att göra er bekantskapp, svarade Robert, medan hav lade ned sitt perlbroderade pennskaft, och ofrivilligt vfed på ringen, hvilken, sedan han fick den, had2 förblifvit på en et och nu kanbända gjorde honom litet förlägen. a Jag hör äl min hustru, att hon i några månar der haft den hedern att bo i ert grannskap och om der ert beskydd, och jog tackar er bjertligt för NN uppmärksamhet ni hat visat herne,; sade herr Closting artigt. En lätt rodnad spridde sig öfver Roberts ansigte, såsom det ofta händer, när man får höra en artighet och borde besvara den med er annan. Han ordnade sitt svär så ekiekligt, som hans: närvarande ceenhet och den indisposition, hvaraf han led, tilläto.