Aftonbladet – 22 september 1848, sida 3

Sen ee very) UB. YVRRDLAITM VASS USTLISETR GITITUTTL BR af riksständens skiljaktiga beslut, rörande beräkningen af husbehofsbränneri-medlen, blefvo desamma lagda till handlingarne. (Insändt.) NÅGRA FACTA UR GYMNASIERNAS HISTORIA. För att få ett rigtigt begrepp om våra ypperliga, af hrr eforer och några lärare så högt beprisade gymnasier, torde det icke vara obehörigt att anföra följande historiska facta, hvilka hafva tilldragit sig vid ett af de mest besökta, och måhända bäst skötta gymnasier i riket. De anförda händelserna äro icke hemtade från urminnes tider; de bafya tilldragit sig inom det sista lustrum, och de flesta äro helt och hållet färska. Ungdomen ålades af eforus och collegium, att icke visa sig ute utan den sekelsgamla unifo:mskappan. Samma dag tågade stora hopar ulan kappor förbi efori fönster. Några terminer derefter förklarades kapporna ej behöfliga såsom upifrorm: då först började en stor mängd af ungdomen att bära dem. Kapporna äro nu till det mesta aflagda, men gymnasisterna bafva ändå en uniformitet, hverpå de lått igenkännas: en sjelfkär mine, lättja och spotskhet. Icke heller är det just så underligt att en herr gymnasist får temmeligen god tanka om sin lilla älskvärda personlighet, då ban till och med vid bålar och glas får umgås på en mycket förtrolig fot med en och annan lärare. Alt gymnasisten är lat är ej heller att undra på, då mer än en, som förfallolöst under terminen varit frånvarande mer än e.thundra (4100) lästimmar, likväl vid terminens slut åtrjutit stipendium ; dessutom är det temmeligen noga bekant, att mera sitt ning än läsning fordras för uppflyttning ien högre afdelning; ty blott man sefat sin tid på bänken, så är man mogen för en högre afdelning. Några få praktexemplar böra likväl härifrån undantagas. De lärare, som ej söka popularitet, utan vilja befordra ordning och skick, hafva mycket att utstå af lärjupgarnas sårade fåfänga. Sålunda lär det ej vara utan exempel, att en lärjunge, som fått någon tillrättavisning, midt för lärarens näsa i vredesmod lemnar lärorummet och i full ilska slår igen dörren efter sig. Desse lärare ihägkommas också dagligen med öknamn och otidigheter, skrifna på väggar och bänkar m. m. ja! oförskämdheten har gått så långt, att geometriska figurer, midt för en nitisk, allmänt högaktad och förtjenstfull lärares ögon, blifvit benämnda med dennes öknamn. Öfverallt, dit den ordnpingsälskande lärarens öga kan blicka, i sjelfva templet, utom staden på allmänna promenadplatser, är hans namn ej fredadt. Såsom bevis på att gymnasisterna gälla såsom seigneurer och tongifvande må anföras, att de årligen anställa bjudningar, då icke blott lärarepersonalen och stadsbor, utan äfven landsbor i stor mängd inviteras på tryckta kort. Att allt vankas i öfverflöd är en känd sak. Men prnär gästerna aflägsnat sig, är icke kalaset derföre slut; då börjar för mången den egentliga trefnaden; ty då framkommer bålen och omkring den tager man sig en muntrande sväng med liten skön jungfru, som förut stått i kapprummet. Att en gymnasist är mycket öfvad i bålens idrotter är ingen hemlighet. Icke sällan ser man stora hopar af ynglingarna under flerstämmig sång intåga på stadens källare, hvarifrån de, upphetsade af starka drycker och källarnymfers ras ), uttåga först sent på aftnarna, vederbörligen styrkta till en och annan gatubragd. Till dessa bragder höra hvarjehanda grassationes noctuTne: skrik och tjut; fönster!uckors och grindars aflyftande och bortbärande; vedfamnars omstörtande; barrikaders anläggande af stockar och stegar m m. Intet beifras, ty i staden finnes ingen polis) och för öfrigt står ju en gymnasist så till vida utom lagen, att han är deraf oätkomlig. Hvad tillståndet inom sjelfva gymnasium beträffar, kan ins. ej mycket döma derom, men har hört berättas, att om en lärare tar sig friheten att kalla en af disciplarna — till och med en af primanerna — du; s visas honom (läraren) genast den artigheten, att han skrifteligen, på väggar och taflor, benämnes farbror. Med uppflyttning på gymnasium sammanhänger noga gossens begrepp om ovillkorlig rättighet till sjelfsvåld. Genast den nykläckte gymnasisten flugit ur skolpuppan och fått ikläda sig den nya drägten), ) känner han och iakttager noga sina frioch rättigheter, och börjar strax ligga borta ifrån sådana lärotimmar, som störa hans beqvämlighet. Icke sällan anländer gymnasisten med brinnande cigarr och promenadkäpp, långt efter slaget, till lärorummet; den förre lär dock utsläckss, såsom ins. hört, men den sednare behålles troget i hand, hela timman igenom. Hurudan ordningen är inom lärohusets väggar, nyss före lärarnes ankomst, kan dömas af det oljud, som ifrån gymnasii lärosalar skallar rundt omkring staden och nejden. Skrikandet och hojtandet lärer fortfara, äfven om lärarne och sjelfva eforus beinna sig inom gymnasii väggar. En del af dessa facta hafva visserligen passerat för några år sedan och blott vid ett gymnasium. De äro dock till sitt väsende så nära förbundna med gymnasialstiftelsen, att de, i den ena eller andra gestalten, kunna passera hvar som helst och när som helst. Förgäfves söka dessa brister uncanhållas. Hvar och en, som gått på ett gymnasium eller går der ännu, kan, såvida han vill tillstå sanningen och benämna den med sitt rätta namn, intyga öfverensstämmelsen med verkliga förhållandet. Det är sannt, ins. har ej varit ögonvittne till ofvan relaterade tilldragelser; men han har hört dem dels — och till det mesta — af ungdomen sjelf, dels af en och annan lärare, dels äfven af andra personer, som bo i och omkring läroverkstaden. Ty dessa facta äro icke af den beskaffenhet, alt de äro några hemligheter för andra än dem, hvilka, i likhet med lektor Wallman i Linköping, anse gymnasierna, trots alla deras prof på ytterlig råhet och inhumanitet, för den klassiska bildningens fristäder. Det är oförklarligt till hvilka inkonseqvenser en del menniskor kunna komma. Desamma, som högst ropa på nödvändigheten af tvångslagar och deras tillämpning i både kyrka och samhälle för äldre, vill förnuft ochfrihet komne medborgare, yrka ändock för ynglingar bibehållande af dessa sjeifsvåldigKetsanstalter. Vid 350—350 år då skall medborgaren tvingas; men den tid då viljan är som svagast och förnuftet lattast förblindadt, då skall han hafva frihet så stor, att den ej kan be) En biskops yttrande, då han bestraffade en dylik förseelse i upgdomens och lärarnes när ao: hvaraf således inhemtas, att, trots gymnasiernas förträfflighet, anse hrr cforer dem i sjelfva verket ändå icke så förträffliga, chusu de visligen